Göteborgsposten – 1 september 1863, sida 1

— —L— — om icke på dess tillvaro. Den kejserlige popularitetsjägaren följer ministerens och kamarillans inspirationer i allt hvad som har den minsta utsigt att stegra och utbreda sympatier som kunna uppväcka det romerska kejsarriket från de döda. Emellertid är detta ett försök, som öter på stora svårigheter. Partikularismen, furstsuveränitetens specialintresse, demokratiens lät tlörklarliga misstro, ömtäligheten om urgamla privilegier och framför allt Preussens djupt rotade afundsjuka och begär efter att vara det högsta hönset i den tyska förbundskorgen — allt detta utgöra hinder mot hvilka en ännu bättre anlagd plan skulle kunnat stranda. Att sammansmälta det splittrade Tyskland till en enhet — att bringa till stånd en statsförfattning, som garanterar alla de tyska suverinernas, alltifrån kejsarens till den minsta duodesfurstes, rättigheter, på samma gång den inrymmer folken tidsenligt inflytande på ärendenas gång — att gifva den kolossala, af talrika segmenter bestående statskroppen sammanhållningsoch handlingskraft — se der ett herkulesarbete, som utan tvifvel öfverskrider den österrikiske monarkens förmåga, trotts det stöd den eger i hans alter ego, den beräknande och habile grefve Rechberg. Kung Wilhelm har saknats i fursteförsamligen af stora och små, vänner och ovänner, kort sagdt af alla specialiteter utaf det tyska fursteslaget. Sjelfve Frans Josef har insett att han icke kunde synnerligen uträtta, om icke hans naturlige rival — den käre onkeln, som han i Gastein sökt öfvertala att möta sig i Frankfurt, gåfve med sig och toge sin plats i den germaniska furstekongressen. Man beslöt att göra ännu ett försök att persvadera den krånglige monarken, som sätter sig lika mycket på tvären mot sina medförbundna som mot sitt eget folk. Man uppsatte en särskilt flatterande invitation, undertecknad af samtlige furstarne, och för att inverka på gubben valde man en riktig kung till budbärare, en kung, anspråkslös nog att ej hålla sig för god att resa. neml. den hederlige Johan af Sachsen. Men detta beskedliga majestät fick återvända med oförrättadt ärende. Ett bleklagdt nej blef resultatet at kung Wilhelms öfverläggningar med sin politiske hjertevän hr v. Bismarck, som är lika svår om icke ännu svårare att komma till rätta med än Wilhelm den oefterrättlige sjelf. Denne senare lät de så enträget inviterande furstarne veta, att han omöjligt kunde ha den äran, att han ej kunde begifva sig till Frankfurt för att der på fri hand fatta beslut i en så vigtig sak, att han måste i sitt goda mak öfverlägga med sin minister, innan han kunde resolvera sig. Se der klämde skon! — det kan då hvar och en märka. Kung Wilhelm har nu så länge gått i Bismarcks ledband, att han känner sig alldeles handtallen och rådlös, när han kommer på egen hand skiljd från sin själs förtrogne. Kanske skulle den preussiske monarken icke varit alldeles obeveklig, om man lofvat honom att Bismarck skulle tå stå vid hans sida eller bakom hans stol vid furstesammankomsterna för att leda hans omdöme genom upplysande hviskningar. Kanske skulle kung Wilhelm till och med haft lust att skicka sin Pythias till furstekongressen maskerad och kostymerad som han sjelf, liksom i sagorna både kungar och prelater göra, när de ha svårt att reda sig. Den slesvig-holsteinska förvecklingen blir allt mer och mer hoptrasslad. Det tyska förbundet har hotat att, om Danmark icke ger beskedligt efter för sin månghöfdade granne i söder och tillbakatager kungörelsen af den 30 Mars, denna granne skall bryta in i Holstein. Danska regeringen säger nej, och exekution och sannolikt äfven krig torde således stå för dörren. Detta är en sak af specielt intresse