Göteborgsposten – 31 augusti 1863, sida 1

dande svårigheten, att den i och för sig apokryfiska berättelsen influtet i hans skildring utan stöd af historisk sanning, isynnerhet, det förtjenar upprepas, som ingen af synoptikerna derom nämner ett ord. I det 28:de och sista kapitlet lemnar förs. en öfversigt af Jesu verk, hvilken är särdeles intressant. Jesus, säger han deri, gick aldrig genom sin verksamhet utom den judiska kretsen. Fastän hans sympati för alla de af ortodoxien försmådda dref honom att i Guds rike insläppa hedningarne, kan man dock iga, att hans lif försvann helt och hållet inom den lilla verld, der han var född. De grekiska och romerska länderna hörde icke talas om honom, medan han lefde; hans namn synes först 100 år senare hos de verldsliga författarne, och det på ett indirekt sätt, angående uppro rv rörelser som framkallats genom hans lära eller jelser, för hvilka hans lärjungar voro utsatta. I sjal judaismens sköte gjorde Jesus i t synnerligt intryck. Philo, död omkring år 50, har ej någon aning om honom. Josephus, född år 37 och fattande under seklets sista år, omnämner med några rader hans afrättning, såsom en händelse af underordnad vigt; då han uppråknar sin tids sekter, förbigår han den kristna. Mischna företer icke något spår af den nya skolan. Jesu hufvudsakliga var, att han skapade omkring sig en krets al jungar, hvilka han ingaf en obegränsad tillgifvenhet och i hvilkas sköte han nedlade fröet till sin lära. Att hafva gjort sig så älskad, att man äfven efter hans död icke upphörde att älska honom-?, detta förvånade mest Jesu samtida (Jesephus Ant., XVIILIIT.3). Hans lärs å a dogmatisk, att han aldrig tänkte på att skrifva eller låta skrifva den. Man var hans lärjunge, icke derföre att man trodde det eller det, utan derföre att man fäste sig vid hans person och älskade honom. Några snart i minnet upptagna tänk åk, och isynnerhet hans moraliska typ samt det intryck han efterlemnat, voro hvad som återstod af honom. Jesus är ej någon grundläggare af dogmer, någon symbolmakare; han har först ingifvit verlden en ny anda. De minst kristna menniskorna voro å ena sidan den grekiska kyrkans lärare, hvilka alltifrån fjerde seklet förde kristendomen in på en väg af barnsliga metafysiska diskussioner, och å andra sidan skolastici i den latinska medeltiden, hvilka ville ur Evangeliet hemta tusentals artiklar. Att sasthålla vid Jesus i afseende på Guds rike, detta kallades först att vara kristen. Man finner af händolsernas gång, huru den rena kristendomen genom ett undantagsförhallande ännu efter aderton seklers förlopp framställer sig med karakteren af en universel och evig religion. Sanningen är ock, att Jesu religion verkligen i några afseenden är den definitiva religionen. Frukt af en fullkomligt frivillig själsrörelse, fri alltifrån sin början från hvarje dogmatisk inskränkning, hafvande kämpat i 300 år för samvetsfriheten, skördar kristendomen ännu, oaktadt de missöden som följt, frukterna af detta lyckliga ursprung. För att pånyttfödas, behöfver den endast återvända till Evangeliet. Guds rike, sädant vi uppfatta det, skiljer sig mycket från den öfvernaturliga uppenbarelse, de första kristna hoppades få se i skyn. Men de känslor, Jesus infört i verlden äro just våra. Hans fullständiga idealism är den högsta regelu för det dygdiga lifvet. Han har skapat de rena unes himmel, hvarest finnes hvad man förgåfves söker på jorden: den fullkomliga ädelheten hos Guds barn, den absoluta renheten, den totala frånvaron af verldens smuts, slutligen den frihet hvilken det verldsliga samfundet utesluter som en omöjlighet och endast i tankens rike har hela sin vidd. Jesus är ännu stormästaren för dem, som taga sin tillflykt till detta Guds ideala rike. Han har först proklamerat andens konungaskap, han har först sagt åtminstone i handling: Mitt rike är icke af denna verlden. Den sanna religionens grundande är hans verk. Efter honom gäller det blott att utveckla och göra den fruktbärande. Kristendom har sålunda blifvit nästan synonym med religion. Allt hvad man skall vilja göra utanför denna stora och goda kristna tradition skall vara gagnlöst. Jesus har grundat religionen inom menskligheten, liksom Sokrates filosofien och Aristoteles vetenskapen. Sedan Sokrates och Äristoteles tid hafva silosofien och vetenskapen gjort ofantliga framsteg; men allt har byggts på den grund, som de laggt. Likaledes hade före Jesus den religiösa tanken genomgått många revolutioner; efter Jesus har den gjort stora eröfringar; men man har ej aflägsnat sig, och skall ej heller göra det, från de hufvudbegrepp Jesus skapat; han har för alltid stadgat idfen om den rena kulten. Jesu religion är i denna mening obegränsad Kyrkan har haft sina epoker och sina phaser; hor har instängts inom symboler, hvilka blott varat elle skola vara någon tid; Jesus har grundlagt den absoluta religionen, som uteslutor intet, determiner intet om ej den moraliska känslan. Hans symboler äre icke bestämda dogmer, utan bilder, emottagliga fö! obestämda uttolkningar. Man skulle fåfängt söka kEvangeliet ett förslag till teologi. Alla trosbekän