Göteborgsposten – 31 augusti 1863, sida 1

— —— — — — här ej direkt Siga. att Jesus verkligen uppväckt Lazarus. I stället sväfvar han mellan tvenne något sökta uttolkningar. Han anser det möjligt, att Lazarus blott var sjuk och att glädjen öfver Jesu ankomst gjort honom frisk men härmed står Johannis uppgift, att Lasarus redan 4 dagar legat i grafven alldeles i strid: tolkar man saken blott så som att Lazarus var sjuk, är ju Johannis uppgift falsk och vår tolkning hvilar blott på ett eget godtyckligt antagande. IIr Renan fasthåller ej heller vidare denna tolkning, utan framställer straxt derefter möjligheten, att Lazarus, al önskan att få tysta munnen på dem som förnekade hans vän Jesu gudomliga sändning, lagt sig der med vilja och låtsat sig död, för att kunna gifva Jesus tillfälle att genom under verket af en åleruppväckelse från de döda visa sig vara Messias, hvilken denna egenskap till skrefs at den allmänna tron. I så fall måste man tänka sig antingen att Jesus varit om denna intrig medveten och dermed begått ott Svek, för att bedraga allmänheten — ett jesuitiskt svek, utan tvifvel för ett godt ändamål, men dock ett seck, ett bedrägeri, och det ideala i hela ur Renans framställning af Jesu rena person!ighet, skulle genom ett dylikt antagande få cn skugga ölver sig, hvilken Evangelierna ej tillåta oss anse möjlig; eller ock. alt Jesus varit okunnig om sina vänners svek. I detta senare fall synes det underligt, att Jesus verkligen kunnat låna sig till ett sådant experiment som att uppväcka en 4 dagar död menniska, då han förut med största bestämdhet och ofta med harm uppträdt emot sina lärjungar, då de af honom begärt andra obetydligare underverk (enligt den tidens uppsattningsförmåga och bildningsståndpunkt). Fller skulle fört. möjligen anse Jesus för en så sjuklig visionär, att han verkligen trott sig kunna uppväcka en död? Intet berättigar till ett sådant antagande; ett religiöst svärmeri förmärkes visserligen hos Jesus, men dock icke någon egentlig yrsel, som kunnat derhän med honom drifva sitt spel. En logisk konseqvens, dragen ur ett dylikt antagande, skulle vara af farligaste art för bedömandet af Jesu hela senaste uppträdande. Men det skarpsinne, den redighet och klokhet, hvarmed Jesus framsteg mot sariskerna och de skriftlärda gifsutom ej anledning till en sådan slut Det kan med skäl väcka någon förvåning, att hr Renan, hvars förståndsskärpa i öfrigt så väl vägvisat honom mellan de många traditionens och legendens skär, som han haf! att passera, ej kommit till en tredje mera kritisk åsigt, hvilken synes oss skola falla en hvar annan i ögonen. Det är nemligen ett taktum, att inger annan af evangelisterna, än just Johannes, med ett ord omnämner Lazarus återuppväckelse hvilken, om den verkligen timat, dock måst var: en så vigtig tilldragelse, att ingendera uta dem kan antagas hafva varit derom okunnig Hr Renan framhåller sjelt i sin inledning bvari han granskar evangelisternas historisk: värde, att Johannis evangelium är i ej obe tydlig mån opälitligt och synes skrifvet mer utsigt att utbreda en gnostikbemängd lära och framhålla den gamle Johannis stora andlig: värdighet såsom mera förtrogen med Jesus än någon annan af dennes lärjungar, — sna rare än med bestämd plan, att skrifva en tro gen, obemängd skildring af Jesu muntliga lär: och lefverne. På Johannis tid gällde änm egenskapen att kunna göra underverk såson något inneboende hos hvarje religionslärare och desto mera hos Messias samt dennes ge nom händernas påläggning med hans krat förlänade närmaste lärjungar och apostlar. betraktande at Johannis opälitlighet i allmän het, synes det mest sannolikt och bäst re