Göteborgsposten – 31 augusti 1863, sida 1

å, mina unga damer, utropade mr Monckton, då han gick öfver glasdörrens tröskel, vill ni göra mig den äran att följa mig till porten. De begge fickorna stego upp och gingo ut på grisplanen med juristen. Laura Mason var van att lyda sin förmyndare, och Eleanor ville gerna visa Gilbert Monckton all möjlig uppmärksamhet. Han förekom henne främmande för den hvardagliga sfer, hvari hon kände sig så tjettrad och vanmäktig. Hon inbillade sig stundom, att om hon kunde ha sagt honom de omständigheter, hvarunder hennes far dött, han skulle ha hjelpt henne att upptäcka den, som dödat henes far. Hon hade det blinda förtroende för hans förmåga, som en ung och oerfaren flicka nästan alltid känner för en man med öfverlägset förstånd och som är tjuge år äldre än hon. Mr Monkton och de begge flickorna gingo långsamt öfver gräset, men Lanra Masons uppmärksamhet togs i anspråk af hennes hundar, innan de kommo till porten, och hon sprang på en af buskar omgifven gång efter sin mot spänstige italienske vindthund. Juristen stannade vid porten. Ilan teg några ögon: blick och betraktade Eleanor tankfullt, liksom om han hadc något särskilt att säga henne. — Nå, miss Vincent, hvad tycker ni om mr Launcclo Darrell? Frågan tycktes obetydligare än den paus som föregåt den gifvit anledning att vänta. Eleanor tvekade.