Göteborgsposten – 31 augusti 1863, sida 1

EE SENARE EE Z?ne — stämd kanon rätt. En enda gång uttalar han sig i afseende på äktenskapet med bestämdhet. Annars ingen teologi, intet symbolum. De gemensamma måltiderna hade inom den uppstående församlingen blifvit de behagligaste stunderna. Under dem träffade man hvarandra, mästaren talade till hvar och en och underhöll ett samtal fullt af glälltighet och behag. Jesus älskade de tur der och fann nöje uti att se sin andliga familj grupperad omkring sig. Delaktigheten af samma bröd ansågs som ett slags kommunion. ett ömsesidigt band. Jesus begagnade i detta hänseende ytterst energiska ordalag, hvilka senare upptogos troget efter bokstafven. Han är på samma gång idealistisk i sin uppfattning och materialistisk i sina uttryck. En af hans älsklingsidcer var, att han var det nya brödet, hvaraf menskligheten skulle lefva. Denna ids. fröet till nattvarden, antog ibland i hans mun de mest konkreta former och beröfvade honom särskildt en gång många lärjungar. Det sannolikt, att redan då uti de gemensamma scktmältiderna bestämts vissa bruk, men de apostoliska traditionerna äro mycket divergerande härom. Efter Jesu död blef emellertid vid måltiderna brödets brytande och vinets tommande en stor symbol, emedan man ville i detta sakrament återfinna Jesus sjelsKapitlet XIX: Den stigande hänförelsen och exaltationen. Att en församling, hvars första principium var väntan på det himmelska rikets annalkandc, snart skulle öfvergå till ett ytterligt exalteradt tillstånd, var helt naturligt. Jesus hänförde sig sjelf och förrådde allt oftare en religiös stränghet, i hvilken han gick ända derhän att undertrycka köttet (Luc. XIV,26). Sålunda drifven framåt, var Jesus icke mera fri; han tillhörde sin roll, menskligheten. Den stora synen af Guds rike flammade ständigt för hans ögon. Sektorismens hela yrsel förrådde sig hos mästare och lärjungar. I 20:de kapitlet redogöres för den nu helt naturligt uppkommande Oppositionen mot Jesus, och hvilken naturligtvis kom från fariseer, skriftlärda och sadduceer. Tvisterna utbröto isynnerhet angående en mängd yttre formaliteter, som införts af traditionen och hvilka hvarken Jesus eller hans lärjungar iakttogo. Fariscerna förebrådde honom detta, och han gisslade dem till gengäld. Ett hat, som blott kunde mättas genom döden, blef följden af dessa stridig heter. Redan i Galileen sökte sariscerna störta Jesus och använde emot honom den manöver, som senare skulle lyckas dem i Jerusalem. De försökte i tvisten indraga anhängarne af den nya politiska ordningen. Den lätthet, hvarmed Jesus kunde i Galilcen komma undan, och Antipas svaga regering omintetgjorde der dessa sariscernas försök. Jesus gick sjell faran till mötes. Ilan insåg tydligt, att hans verksamhet, inskränkt till Galileen, skulle vara för ringa. Judrog honom med tjuskraft till sig; han ville g ett sista försök att vinna Jerusalem och tycktes s sig vid att kunna rättvisa ordspråket, att en profet ej bör dö utom Jerusalem. 21:sta kapitlet: Jesu sista resa till Jerusalem. Mästaren hade länge kännt hvilka saror, som omgåfvo honom. Ian undvek derföre i aderton månader att göra någon pilgrimsfärd till Jerusalem. Slutligen lydde han dock maningen från flera håll. Men templet var honom för presternas skull förhatligt och lifvet i Jerusalem föreföll honom i allmänhet frånstötande. Lyckligtvis fann han i byn Bethanien, 1) timmas väg från Jerusalem, en älsklig familj, 2 systrar och en broder, hvars vänskap han för svade sig. De båda systrarne hette Martha och Maria, brodren Lazarus. Det var från denna familj han stundom begaf sig in till Jerusalem, då för hvarje gång alltmera ljungande ut emot fariseerna, hvilka sökte snärja honom med sofistiska frågor. Hr Renans bok antager nu alltmera formen af en blott historia öfver Jesu sista dagar, hvarföre vi utan tvekan kunna förbigå här några ark, dock anmärkande, att förl. synes betrakta legenden om Jesu uppståndelse ur grafven som en vision af Maria Magdalena. hvilken sedan blef en bestämd öofvertygelse hos alla Jesu vänner, som nu efter hans martyrdödl på korset voro än mera exalterade för honom och i det med hvarje ögonblick väntade Guds rike voro säkra om att få se den återuppståndne Menniskones Son sitta i skyn och döma som Gud öfver menniskorna. Hit hörer ock det mycket omordade underverket Lazarus återuppväckande från de döda. Inför denna tilldragelse står hr Renan obestämd och vågar ej med samma klarhet som annars hängitva sig åt någon afgjord åsigt Han tager för visst, att i Bethanien, der Lalarus bodde. tilldrog sig något, hvilket ansågs som återuppståndelse (quwil se passa a Bethanie quelque chose qui sut regard comme unc räsurrection). Bunden af ett föregående utta lande om underverkens oantaglighet, vågar fört