Göteborgsposten – 27 augusti 1863, sida 1

sutto, slog sig ner i en trädgårds-länstol bredvid bordet, vid hvilket Eleanor satt och arbetade. Launcelot Darrell var ett vackert porträtt af sin mor. De drag, som hos henne voro hårda och stränga, hade hos honom en nästan qvinlig vekhet. De mörka ögonens glans var matt, och de voro halft dolda af de slappt hängande svarta ögonhåren, hvarmed de rundade hvita ögonlocken voro befransade. Den raka näsan, den låga pannan och den fint formade munnen voro nästan klassiska genem sin fysiska fullkomlighet; men nedre delen af ansigtet ägde sina brister. Hakan var något insänkt, der den borde skjutit ut och den vackra munnen uttryckte svaghet och obeslutsamhet. Mr Darrell kunde ha suttit som modell för målare, såsom en älskare i prosa eller poesi, men man skulle aldrig kunnat taga honom för en hjelte eller statsman. Han hade alla skönhetens och behagens attributer, men intet af storhetens yttre tecken. Eleanor Vane märkte denna brist på kraft hos den unge mannen, då hon såg på honom. Hennes blick uppfattade det enda fel, som fanns jemte så mycken fullkomlighet. — Om jag behöfde bistånd mot min fars mördare, tänkte den unga flickan, skulle jag icke bedja denne man att hjelpa mig. — Nå, mr Darrell, sade Laura, i det hon lade ifrån sig boken och beredde sig för en koketteri-scen med den förlorade sonen, tala nu om för oss alla edra äfventyr. Vi längta grufligt att höra dem. Launcelot ryckte på axlarne.