Göteborgsposten – 27 augusti 1863, sida 1

——— —sd7 —— oändlighet undfly en fiende. De ofantliga sträckor som öfverallt ligga öppna för reträtt, klimatets otjenlighet och den tydliga omöjligheten af att på någondera sidan samla armeer af koncentrerad och afgörande styrka, föra oss till den slutsatsen att striden under dess närvarande vilkor skall kunna utdragas nästan i oändlighet. Af dessa förhållanden måste hvarje opartisk betraktare alltifrån krigets början ha anmärkt vigten af att hvardera armåen i sin rygg haft så utomordentligt godt tillfälle till återtåg, hvilket isynnerhet för de konfedererade alltid varit obegränsadt. I ett europeiskt krig bestämmes alltid riktningen af en armås reträtt mer eller mindre af närbelägna staters gränser eller af fysiska hinder, och utsigterna för ett dylikt företag äro derföre inom Europa alltid mera vanskliga. Men i Amerika kan en konfedererad arme draga sig tillbaka till öster, söder eller vester, allteftersom dess anförare bestämmer, utan att en segrande nordstatsarme vet hvar den skall söka sin försvunne fiende. General Beauregards reträtt från Corinth i början af kriget var typen för hvad man hade att vänta af hvarje hårdt ansatt sydstatsarmå. I värsta fall kan den retirera oupphörligt, och ingen fiende kan vara säker om att upphinna den så fullkomligt att ett afgörande hugg kan måttas. De enda punkter der Norden vunnit positiva och ovedersägliga segrar ha varit de, hvarest de konfedererade intagit permanenta positioner. Platser sådana som New-Orleans, Vicksburg och Port Hudson erbjuda ett bestämdt och påtagligt resultat åt en angripande fiende, och det är icke helt och hållet utan skäl som några af de kontedererade ifrågasatt klokheten af att erbjuda sina motståndare dylika bestämda punkter för anfall. Det är sannt att sådana positioner taga stora fientliga armå6ers krafter i anspråk, krafter hvilka fienden eljest skulle kunnat använda till mera förstörande invasioner inuti landet; men på samma gång som dessa fasta punkter tvinga till att koncentrera arm6er bidraga de äfven till deras organiserande. Gif ej en person ett mål att måtta åt och det är temligen visst att han skall slå till svagt och osäkert! På samma sätt skall den stora, obestämda rymd, som de konfedererade erbjuda för anfall, helt visst i längden uttrötta Nordens trupper, hvilkas slag blott träffa luften. Måhända är dock båda arm6ernas karakter lika mycket orsaken till många strider som icke föra till något afgörande resultat. En europeisk arms representerar en stats yttersta åtgärd för anfall eller försvar. Landets ansträngningar kunna icke drifvas längre, utom i ett ögonblick af ytterlig nöd och för oundvikligt sjelfförsvar; det har i armåen koncentrerat hela sin stridbarhet. Då derföre en stor europeisk arme lider ett nederlag, är landets enda vapen ryckt ur deras hand och krossadt. Resultatet af alla dess ansträngningar för kriget äro med ens blifna till intet. Men dessa amerikanska armåer äro deremot blott en skapelse för dagen. De samlas plötsligt för att utföra ett plötsligt fattadt beslut, och om de misslyckas så är det blott ändamålet för dagen som icke vinnes. Do representera intet annat än hvad de i och för sig sjelfva äro, och deras nederlag, ja tillochmed deras tillintetgörelse medför ej någon afgörande verkan. Om en arms nedgöres i morgon, skall en annan uppsättas nästa vecka för att fylla ett nytt behof. Regementerna och generalerna ha hittills varit lika Hydrans hufvuden — man måtte afhugga ett, men ett annat växte medelbart i dess ställe. — Huruvida denna orsak till stridens uttänjande kan fortfara mycket längre är dock ovisst. De konfedererade kalla åldersklass efter ål