Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 1

——————— litik, som afsåg Ilolsteins fullständiga inkorporation med riket. Denna politik är nu i alla asscenden öfvergilven, och knng Oscars motto uttrycker nu nästan alla partiers önskan. Men enhet är uppenbart ett wvetydigt ord. Det kan uttrycka blott en förenad yttre politik, och det kan betyda en sullständig dynastisk union; eller i de ifrågavarande nationernas tanke kan det betyda något midt emellan dessa begge tolkningar. Det är vid första ögonkastet icke klart, hvad det kan vara för något i vägen för en simpel försvarsallians, som skulie ställa i säkerhet de mera påträngande elementerna af en union, utan att frammana de oroväckande vanskligheter, som i en främmandes ögon låta ett annat alternativ förekomma nästan såsom ogörligt. Men svenskarne och danskarne argumentera på ett annat sätt, och de åberopa sig på både fakta och nationalkänslan. Do vilja icke uppgifva idn om ett mäktigt och förenadt Skandinavien, och på den andra sidan fortfar holsteinska frågan att bringa i oordning hvarje försök till förening till bådas gemensamma bästa. Sverige har en naturlig motvilja att draga till sig tyska förbundets uppmärksamhet ge nom att påtaga sig ett direkte eller indirekte ansvar för Holstein. Det ryggar tillbaka att förena sina intressen med ett rikes, som har ett sådant sår i sin sida. Då försöket att inkorporera Holstein slagit felt, är Danmark fullkomligt redoboget att gå in på den tanke, att helt och hållet skiljas derifrån; men eftersom det är at den åsigt, att etthvart steg i denna riktning blott kan vågas medelst kraften af en fullständig allians med Sverige, är Sverige böjdt att ställa skiljsmessan från det tyska hertigdömet såsom ett väsentligt beting för vidare underhandling. Det är naturligt för Sverige att följa den försigtiga politik, som höfves en liten och stigande stat, och förhållandenas nuvarande ställning gifver det en fördel i underhandlingarne med Danmark. Men denna fördel kan fullföljas så långt, att den försvagar vigtigare intressen. Danmark medgifver sin svaghet och sitt behof af hjelp från brödrafolken. Verkningen — kanske en gagnelig verkning — af lord Russells förslag i September 1862 har ingjutit ett djupt misstillit till vestmakternas beskydd. Danskarne kunna måhända, lugnas med hånsyn till ett enskildt ministeriums afsigter, men de skola frukta för sin säkerhet, när denna skall vara beroende af en ministers förgodtsinnande, hvilken icke känner deras ställning. De vrida sig under en sönderstyckningsprocess, hvarför de länge varit utsatta, och äro färdiga att kasta sig i Sveriges armar. Ä andra sidan har det holsteinska spöket frambragt en slags motsägelse i Sveriges offentliga mening. Förslaget om en allians med Danmark, såsom det nu står, är på många ställen opopulärt; men om Skandinaviens mark blefve kränkt, om ett enda skott blefve affyradt på norra sidan af Slesvigs gränser, skulle hvarje svensk med ifver ila till Danmarks hjelp. Om den danska sidan af frågan är det mycket att säga. Att frånskilja sig Holstein skulle visserligen vara att blifva fri från ett hinder; men då skulle man gifva fienden en föräring af en präktig provins, utan att få nåsot eqvivalent i gengäld, och på samma gång aflägsna en materiel gräns mellan Danmark och dess angripande och farligare granne. Ja, innu mer, det kunde lätt gå till en krigssör klaring. Under det Preussens begär skulle väckas — Preussen, hvars drömmar om storhet som sjömakt alltid i sig innefattat förvärfvandet af Kiels hamn —, skulle man dermed ej hafva gjort några medgifvanden åt Frankaftan j Hrian af inli, Eleanor fattade hanna 3