Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 1

De begge slickorna dröjde en afton i början af juli länge i trädgården. Mrs Darrell satt och skref i frukostrummet. Lampskenet föll under verandans skugga, och enkans höga gestalt vid skrifpulpeten syntes genom det öppna bågfönstret. Laura och hennes sällskapsdame hade samtalat länge, men Eleanor hade derefter försjunkit i tystnad, och hon stod vid den låga hvita porten, med armen stödd på densamma, blickande tankfullt ut i allen. Miss Mason var icke den som först tröttnade att tala. En silfverström af oskyldigt prat flödade alltjemnt från hennes röda, barnsliga läppar, och när Eleanor blef tyst och tankspridd, höll arftagerskan till godo med att tala till sina hundar, till sin silkeshårige Skye, hvars stora bruna ögon tittade fram ur det klot otvinnadt silke, som utgjorde djurets hufvud, och sin italienske vindthund, ett smalt, skälfvande djur, som bar kulört yllepaletot och hade ett vresigt och kinkigt lynne, som icke behagade någon annan än hans egarinna. Månen sken icke denna ljumma juliafton, och den tölpige drängen kom ut att tända lyktan, medan de begge flickorva stodo vid porten. Villan tog sig väl ut i lyktskenet, när mörkret inbrutit, och det bildade en klar ljusstrimma i den mörka alleen. Knappt hade drängen aflägsnat sig med den korta stegen ooh lanternan, förrän de begge favorithundarne började skälla häfrigt, och en karl kom fram ur mörkret i lyktskenet. Laura Mason upphäfde ett rop af förskräckelse, men