Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 1

skull, utan äfven för hela Europas. Om för eningen mellan Danmark. Sverige och Norge vore lullständig, skulle Skandinavien hvarker fresla sina fienders onda begär eller tvingas alt påkalla sina vänners mellankomst och beskydd. Tyskland har i sitt uppförande mot Danmark visat huru ett stort förbund, om ock ocnigt, kan med nästan fullkomlig enighet handla då det är fråga om ett anfall, och det finnes ej någon grund, hvarföre ej de tre nordens länder skulle kunna sammanverka till gemensam säkerhet och gemensamt försvar. De äro ett folk i afseende å härkomst och språk, och de ega i sina gemensamma intressen ett ännu säkrare föreningsband än i de broderliga känslor, som deras inbördes nationalitet ingifver dem. Ouskningar om ett hjertligt förstånd och en gemensam politik fattas icke i något af länderna. De gamla striderna hafva icke efterlemnat något ondt blod. Till och med om Danmark skulle vara båjdt att hysa litet groll för förlusten af Norge, bar dock detta uppgått i omsorgen att erhålla den hjelp, som dess pinsamma förhållande till Tyskland krätver. Den skandinaviska iden, såsom den ka las, äro alla eniga om. Regeringarne och oppositionens organer inom pressen äro eniga om målet och skilja sig blott med hänsyn till medlen att uppnå detta mål. Den danska regeringen beskylles för att genom en ljum och vacklande politik hafva afskräckt Sverige vid dess tillbud, och de konservativa tidningarne påstå att fäderneslandets sak beständigt skadas genom oppositionspressens oförstånd. Studenterna vid universiteten, som i dessa länder innefatta alla dem, som sedermera skola taga del i det offentliga lifvet, hafva hållit internationala möten och fattat beslut, hvari de erkänt nödvändigheten af ett förenadt Skandinavien. Ehuru studenterna måhända äro de ifrigaste, äro de dock ej de enda af den bildade befolkningen, som taga del i denna rörelsc. Äldre och mindre sangviniska personers sympatier härlör äro helt nyligen lagda i dagen vid ett möte i Göteborg at nationalekonomer, och lärda föreningar hafva följt deras exempel. Utan tvifvel äro vissa vanskligheter förbundna med att bedöma föremålet för och uppriktigheten af en folklig rörelse i länder, hvilka icke så lång tid varit vana vid friare institutioner. Om det också ej är någon misstanka om ledning och intriger, kan det dock vara en ofruktbar propaganda, utgången från professorer och jurister, hvilka dana det råa materialet till sastlandets politici och statsmän. Studenternas och de lärdes uppförande i Danmark och Sverige påminna otvifvelaktigt om liknande demonstrationer i Tyskland, hvilka aldrig burit någon gagnelig frukt. Men de nordliga nationerna hafva hvarken sådana vanskligheter att öfvervinna som. tyskarne, ej heller hafva de någonsin visat lensamma oduglighet till politiska handlingar. Sverige är besjäladt af en berömvärd äregiighet efter att intaga en högre plats bland Europas nationer, och Danmarks nationalanda nar städse blifvit upprätthällen såväl genom aran utifrån som genom erinringen om dess orna storhet. Den sporre, som fria instituioner gifvit denna allmänanda, synes otvetyligt af pressens lif och utmärkthet. Om de påda länderna derföre önska att närma sig varandra tillfyllest, äro de i stånd att verkigen utföra denna afsigt. Skandinaviens gräns är Eidern är ett yttrande, som tillskrifves den senast aflidne at Sveriges konungar, hvilken insåg betydelsen if en tillsyllestgörande förening mellan de beslägtade nationerna. Hans tillbud blefvo icke njertligt besvarade af Danmark, emedan landet och regeringen då hängaf sig åt en po