Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 1

sig in i det stilla IIazälewoodska hemmet. Hvad rätt hade hon att komma mellan Laura och hennes förmyndare och stjäla de fördelar, som mr Monckton ämnat sin myndling. Det var för Lauras räkning han beskrifvit ett eller förklarat ett annat. Hvad rätt hade då Eleanor att minnas hvad Laura glömt eller begagna sig af de fördelar, som Laura var nog lättsinnig att ej värdera? Mellan de begge flickorna var ett svalg, som icke ens tillgifvenheten kunde öfverstiga. Eleanor Vane stod så högt öfver Luura Mason genom sina själsgåfvors öfverlägsenhet, att icke fullkomligt förtroende kunde råda mellan dem. Det låg något moderligt i Eleanors kärlek för den gladlynta tanklösa flickan. — Jag vet att vi aldrig skola förstå hvarandra riktigt, Laura, sade hon, men jag tror att jag skulle kunna uppoftra mitt lif för dig. — Eller jag mitt för dig, Nelly. — Nej, nej, Laura. Jag vet att du är så fri från sjelfviskhet som en engel och att du vill göra det, men det ligger ej i din karakter att uppoffra, min älskade Laura. ln stor sorg skulle döda dig. — Det tror jag, Nelly, svarade flickan, slutande sig närmare sin vän och darrande vid sjelfva tanken på olycka, men hur du talar? Ilar du nagonsin träffats af en stor sorg? — Ja, af en stor sorg. — Och du är dock glad här hos oss och kan sjunga och spela och ströfva omkring i skogarna med mig, som om intet tryckte ditt sinne.