Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 1

shjeltemodige Johan Sobiesky i rättan tic kommit en af Frans Josefs förfäder till hjelj och räddat detta samma Osterrike, som skulle deltaga i Polens förrädiska och samvetslösstyckning. Osterrike skall förvåna verlder genom sin otacksaumhet, sade en gång er stor statsman. Österrike förvånar verlder icke mer derigenom, ty verlden är nu van vid den och anser den såsom något alldeles i sim ordning. I södra Italien florerar röfveriväsende värre än någonsin. Den höge arrangören al banditexpeditionerna, exkonungen af Neapel tyckes nu ha riktigt gripit sig an för att ska ka det savojska husets välde i dess grundva lar, och hans anhängare beledsaga sina illbragder med ropen: död åt Viktor Emanuocl! lefve helgonets son! IIelgonets son är, torde det måhända behöfva observeras, Frans II sjelt enär hans mor, kung Bomba I:s första gomål, blitvit at påfven vederbörligen kanoniserad. Apropos Italien och helgon, så bedrifva de italienska helgonen nuförtiden förvånande underverk. om någon t. ex. beröfvar madonnabilder de smycken, med hvilka de blifvit utstyrda at fromma händer, så börja de svettas, och transpirationen påstås vara af det mest autentika och slående slag, i stånd att omvända protestantismens alla tviflare. Men ej nog härmed. Underverken inskränka sig ej till döda beläten; öfvernaturliga saker passera ätven med de lefvande. Så hade en viss pater Cesare, som uppehöll sig i Frascati, fattats af begär att bevista den första aftonsången dagen före Petri och Pauli fest i vatikan-kyrkan och i denna afsigt begifvit sig till bangården för att asgå med sista bantåget till Rom. Olyckligtvis kom den fromme mannen för sent och kunde först på aftonen åka till Rom på vanligt sätt. Detta hindrade dock icke att han observerades i vatikan-kyrkan under aftonsången såsom gående i processionen utaf en mängd prester, af hvilka ett par samtalat med honom en längre stund. En bland dessa senare, prelaten monsignor Nartucci, observerade att han mot slutet af processionens kringtågande försvunnit och sick sedan veta att han hela tiden qvarstannat i Frascati. En kanonisk undersökning af den presterliga individens samtida uppträdande på tvenne ställen forehafves, och resultatet blir väl att en ny legend kommer att rikta den romerska kyrkans rika samlingar. Kejsarinnan at Frankrike är ej den enda kejsarinna, som funderar på en jerusalemsfärd. Alexander II:s gemål skall äfven ha för afsigi att göra en vallsart till den heliga grafven, oaktadt hennes helsotillstånd lemnar mycket öfrigt att önska. Om hon ämnar der afbedja den skuld, som hennes gemål ådrager sig genom Polens marterande, förmäler ej ryktet. Pr. — — Var tids religiösa slräsvan. Vie de Jesus, par Ernest ltenan. VII. I det trettonde kapitlet framställas: De första försöken med Jerusalem. Hvarje år begaf sig Jesus för påskhögtidligheterna till Jerusalem, men han fann sig aldrig riktigt väl der. Fanatismen var der högst exalterad och religiösa upplopp inträffade ofta. Fariscerna hade väldet. Studiet af Lagen, drifvet till de betydelselösaste småsaker, var det enda studiet, och det bildade ej sinnena. Hos Jesus gjorde detta hårklyfveri ett dåligt intryck. I allmänhet älskade Jesus ej templet. Alla de gamla judiska institutionerna misshagade honom, och han led af att nödgas lämpa sig efter dem. Judarnes högfärd väckte äfven Jesu misshag. Allt efter som de stora ideerna i Israel mognade, sjönk presterskapet. Synagogornas institution hade gifvit at Lagens uttolkare, åt den skriftlärde, stort företräde öfver presten. I opposition mot de förra voro nästan alla presterna sadduceer, d. ä. medlemmar af denna otrogna aristokrati, som bildat sig kring templet, lefde af altaret, men såg säsängligheten deri. Prestkasten hade CAREER AREESATE INA MALE ANSE — Ft— allvarligt han talat i jernvägssig in i de