Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 1

till sådan grad skiljt sig från folkkänslan och den stora andliga riktning, som ryckte med sig folket, att namnet saddu (sadski) blifvit synonymt med maialist och epicurä. Dessa epikureiska prester hade ariscernas ifver; de älskade endast lugnet; det var deras moraliska bekymmerslöshet, deras kalla irreligiositet som upprörde emot dem Jesus. Fastän sinsemellan olika, voro sålunda presterna och fariseerna båda föremål för hans motvilja, ehuru han som främling och utan anseende måste länge dölja missnöjet inom sig. En tanke åtminstone medförde Jesus från Jerusalem: den, att ett förbund med den gamla judiska kulten var omöjl Borttagandet af offren, hvilka förorsakat honom så mycken vämjelse, undertryckandet af ett gudlöst och högfärdigt presterskap och i allmänhet Lagens upphäfvande syntes honom vara en absolut nödvändighet. Han är ifrån denna stund ej mera en judisk reformator, han är judaismens förstörare. I 14:de kapitlet omtalas Jesu goda förhållande till hedningar och samaritanerX, till hvilken asdelning hörer Jesu herrliga ord till samaritanskan: eQvinna, tro mig, den tid kommer, att hvarken på detta berget eller i Jerusalem j skolen tillbedja Fadren, utan r te tillbedjare skola tillbedja Fadren i andanom och sanningen. Hr Renan säger härtill: Den dag han uttalade dessa ord var han verkligen Guds Son, Han yttrade för första gången de ord, på hvilka den eviga religionens byggnad skall hvila. Han grundade den rena gudsdyrkan, utan tid, utan fådernesland, den som alla upphöjda själar till tidernas slut skola utöfva. Den dagen var hans religion ej allenast mensklighetens goda religion, den var den absoluta religionen; och om andra planeter hafva innevånare begäfvade med förnuft och moralitet, kan deras religion ej vara olika med den som Jesus proklamerade vid Jakobs brunn, Menniskan har ej knnnat hålla fast dervid; ty man när blott för ett ögonblick idealet. Jesu ord hur varit en blixt i en mörk natt, det har behöfts 1800 år, för att mensklighetens (hvad säger jag! en oändligt liten del af menskligheten) ögon skulle vänja sig dervid. Men blixten skall bli full dag, och menskligheten skall, efter att hafva genomgått alla irringarnes kretsar, återkomma till dessa ord, såsom till det oförgängliga uttrycket för dess tro och dess förhoppningar. Kapitlet XV: Början till Jesu legend. — Den föreställning han sjelf gjorde sig om sin öfvernaturliga roll. Jesus återvände till Galileen från Jerusalem. Han hade alldeles förlorat sin judiska tro och brann af revolutionär isver. Hans tankar uttryckas nu med fullkomlig klarhet. De oskyldiga aforismerna från hans första profetiska ålder, till en del lånade från äldre rabbi, de sköna moraliska predikningarne från hans andra period öfvergå till en bestämd politik. Lagen skall upphäfv han skall upphäfva den. Messias är kommen; i är Messias. Guds rike skall nart uppenbara sig; genom honom skall det ske. Han vet visserligen, att han skall bli offer för sin djerfhet; men Guds rike kan ej eröfras utan våldsamhet; det måste upprättas genom kriser och skakningar. Menniskones son skall efter sin död komma med ära, åtföljd af legioner englar, och de, som stött honom tillbaka, skola bli förvirrade. Han antog titeln Davids son, emedan den allmänna tron var, att Messias skulle vara af Davids ättelägg och liksom han födas i Bethlehem. Han böjde sig i detta fall för sin tids ideer, liksom han förut emottagit Johannis dop, fastän det för honom var af föga vigt. Hr Renan frågar: Gynnade han genom sin tystnad de diktade slägtregister, som hans enhängare uppfunno, för att bevisa hans kongl. h kcomst? Visste han af de legender, som uppfunnits ör att låta honom födas i Bethlehem? Man vet ej, Den bristande noggrannheten och motsägelserna i genenlogierna låta enåtro, att de voro resultatet af ett folkets arbete på olika punkter och ingen utaf dem stadfästades af Jcsus. Han benämnde aldrig sig sjelf för Davids son. -Det kan ej betviflas, att Jesus aldrig tänkt på att låta sig gå och gälla för en inkarnation af Gud sjelf. Dertill finnes intet spår i de synoptiska evangelierna; man finner den blott angifven i de delar af Johannis evangelium, hvilka ej kunna antagas vara ett eko af Jesu tankar. Jesus tyckes sjelf mången gång vidtaga försigtighetsmått, för att tillbakatränga en dylik doktrin (IIvi kallar du mig god? Ingen är god, utan Gud allena). Tillochmed i Johannis evangelium framställes anklagelsen, att han ville göra sig till Gud eller Guds like, som ett förtal af judarne. Han tror sig vara mera än en vanlig menniska, men med ett oändligt afstånd skiljd ifrån Gud. Han är Guds son; men alla menniskor äro eller kunna bli det i olika grader. Alla böra hvarje dag åkalla Gud, deras fader; alla de återuppväckta äro Guds söner. Ordet son har i de semitiska språken, såväl som i Nya Testamentet, den vidsträcktaste betydelse. I sextonde kapitlet afhandlar förf. YUnderverken. Detta sört, enar ur flera synpunkter en närmare granskning, men då vår anmälan redan vuxit till en ansenlig längd, nödgas vi derifrån afstå och öfverlenma detea