Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 1

liga kalaser, hvarmed hans förfäders väl ej kunnat uthärda någon Jemförelse, t tack vare nyare tiders stora framsteg inom gastronomiens vigtiga och inveckl ade vetenskap. Få se om den storartade gästfriheten och de på popularitets vinnande beräknade kejserliga laterna förskaffa högstdensammes törfattningsförslag gehör hos furstar och folk Medan Frans Josef söker att genom den föreslagna förbundsretormen skaffa ett stadigt sotsäste åt Österrikes inflytande på de tyska angelägenheterna, sitter hans broder Maximilian och funderar på huru han skall kunna komma åt den mexikanska kronan och således bli kejsare han också. Man tycker alt detta skulle vara lätt nog, då han blifvit erbjuden densamma — väl icke af mexikanska solket men af den notabelförsamling, som Napoleon låtit sammankalla, men saken har sitt -aberoch det ett ganska stort. Kejsaren at Österrike har icke lust att se sin bror på en transatlantisk kejsaretron, då denna blir en preent af den tvetyd vännen i Paris, synnerligen som denne vän fordrar icke mindre än trehundra millioner franes i ersättning för den etter kejserligt franskt mönster grundade samhällsordning, han skänkt Mexiko. Det är klart, mena Frans Josef och hans rådgifvare, att aren af Mexiko blir kejsarens af Frankrike vasall, åtminstone så länge denna summa ej är betald, och ett sådant vasallskap kunde bringa hofvet i Wien itven i underordnad ställning. Timeo Danaos et dona serentes-, tänker den habsburgske kejsaren på grund af gjorda erfarenheter och söker framställa sina skäl för vägradt samtycke i bästa ljus för sin höge broder. Men denne har fattats af en outsäglig åtrå att bli kejsare. Det kan visserligen ha sina behag att vara den första prinsen af blodet i en stat af första rangen, men erkehertig Maximilian tycker sig vara skapt för något högre än att spela en sekundär roll i brodrens rike. ÅIlellre den förste i en liten stad än den andre i Rom! räsonerade Julius Ciesar, och Maximilian af Österrike hyser beslägtade idcer. Och detta är ju ej så besynligt, på det hela taget. Erkehertigen är en vacker karl med godt hufvud — det bästa i rela familjen, hvilket kanske icke vill så mycket säga — och han tycker att han skulle kunna taga sig väl ut på en kejsartron och göra mycket af ett lund med så tubulöst stora resurser som Mexiko. Han är sangvinisk nog att ej taga sådana svårigheter som en tryckande statsskuld, den franska protektionen, andets anarkiska tillstånd, befolkningens revolutionära tendenser m. m. m. m. i betrakande. Rejsarkronans glans bländar hans omdöme och eldar haus santasi, och han är böjd alt sc missunsamhet i brodrens vägran att samtycka till hans mottagande af en värdiget, som denne sjelf är i åtnjutande af. Det ser mindre krigiskt ut än det på änge har gjort. De till Petersburg afgångna noterna skola vara höfliga upprepanden af hvad som sagts förut, men icke innehålla några iotelser om att man, i händelse Ryssland står fast vid sitt barbariska pacifikationssystem, vill omsider taga i med hårdhandskarne. Det tyckes som om de tre kabinetterna ansågo sig ha fredat sina samveten genom dessa diplomatiska föreställningar och som om de nu ville två sina händer och sofva på saken, medan Ryssland qväfver det åt sitt öde lemnade Polen till döds. Hvartör undra öfver ett sådant förfarande? Det är den förträttliga noninterventionsteorien tillämpad i dess yttersta konseqvenser. Skada blott att man ej erinrar sig att Wien skulle sallit i muselmännernas väld och korset måst vika för halfmånan i den ståtliga kejsarstaden, om ej den