Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 1

1 allmänhet taladt, icke en tryggare ställning, derföre att hon var en arftagerska. Detta var allt, som Gilbert Monckton någonsin sagt jmrs Darrell rörande sin myndlings förflutna lif. Laura sjelf hade talat mycket öppenhjertligt om sina begge första hem. Hon hade icke mycket att berätta derom, men å andra sidan tycktes hon icke ha något att dölja. I ett fall visade mr Monckton mycken bestämdhet, och det var i fråga om det hems isolering, som han valt åt sin myndling. När miss Mason blir myndig, kan hon naturligtvis göra som hon vill, sade han, men jag får anhålla, mrs Darell, att ni dessförinnan hindrar henne att komma i sällskap. Under dessa omständigheter var det nödvändigt att Laura Mason fick ett jemnårigt sällskap. Hazzlevood var ett eremitage, besökt blott af ett halft dussin äldre damer, som voro mrs Darrells vänner, och mr Monckton, som kom två gånger om månaden att spisa middag och tillbringa aftonen der. Han brukade under dessa besök sysselsätta sig mycket med Laura och hennes sällskapsdame. Eleanor såg huru noga han observerade den blonda flickan, hvars barnsligt okonstlade väsende utan tvifvel gjorde henne mycket förtrollande i den allvarsamme affärsmannens ögon. Han såg och lyssnade på henne, stundom med ett belätet leende, stundom med ett allvarligt och oroligt utseende, men hans uppmärksamhet egnades nästan alltid åt henne. — Han måste älska henne mycket ömt, tänkte Elea