Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 1

kärlek till fosterlandet och friheten. Men Frans Josef har blitvit klokare, om icke bättre, med tiden, och framför allt har Lombardiets förlust varit honom en nyttig lexa. Han är ej den förste monark, som blifvit vis af skadan och sökt hjelpa upp en dålig ställning genom ett välberäknadt Åvensterom?, och vi vilja både för surstarnes egen skull och för folkens hoppas att han ej heller blir den siste. Från att vara konservativ till själ och hjerta, har han blifvit en förklarad resormmakare. Förtjust öfver den lycka, hans konstitutionssörsök gjorde i hans arsländer, har han slagit sig på något mera storartadt. Ilan vill reformera hela den tyska förbundsförtattningen i en anda, som han inser tidsenlig. Det var detta, som låg på bottnen af uppmärksamheten mot kung W ilhelm al Preussen. De kejserliga karesserna, som denne trakterades med i Gastein, afsågo utt sörmå honom att gå in på den österrikiska omstöpningen af den gamla utlefvade förbundsförsattningen. Nen Frans Josef hade uppgjort räkningen utan viärden, d. v. s. utan det preussiska kabinettet. Kung Wilhelm och hr v. Bismarck satte sig på tvären och sade nej till de kejserliga propositionerna. Måhända vädrade de ett tyskt-romerskt kejsardöme bakom de quasiliberala och folkliga propositionerna. Förgifves visade den habsburgske suveränen sig så förbindlig som möjligt mot den tjurhufvade konungen. Nej:, dikterade Bismarck, och nej svarade Wilhelm, och österrikiske kejsaren fick nöja sig med de tyska furstar, som hörsammade hans kallelse och kommo att rådslå om huru tyska förbundet skulle kunna knytas fastare än förut. Och dessa furstar voro minsann icke få, och ståtligt togo de sig ut, när de höllo sitt intåg iden uti det tyska rikets historia så märkvärdiga staden Frankfurt am Main. Och de hederliga borgarna derstädes hade också gjort hvad de kunnat för att sotera de höga gästerna, som kommit för att realisera de tyska enhetsdrömmarna såvidt, notabene, detta kunde låta sig göra med bibehållande af deras egen suveränitet. Frankfurtarne hade icke blott utstyrt sin stad med otaliga svart-rödgyllene flaggor och fanor; de hade arrangerat ett briljant fyrverkeri, rikt på solar, qvastar, stjernor, namnehiffer och figurer af alla de slag, som den ädla och nyttiga syrverkerikonsten befattar sig med, samt ställt talrika tjenare i röda, silfvergalonerade livrer till furstarnes förfogande. Slutligen må det till de hedervärda borgersmännens evärdliga ära anföras, att de gäfvo sina illustra främmande en bankett i kejsarsalen, som skulle kunnat tillfredsställa en Lucullus. Från Paris hade man eftersändt sex distinguerade köksartister samt betydliga materialier för festmåltiden, och rhenstädernas allra ädlaste viner hade reqvirerats för att fukta den keserliga, strupen liksom ock de kungliga, kurfurstliga, storhertigliga, hertigliga och furstliga struparne. Kan man då neka att Frankfurts borgerskap gjort hvad det kunnat för att befrämja det stora verket — Tysklands höjande ur söndersplittringens vanmaktstillstånd till ny enhet och styrka? Man hade väntat att Frans Josef skulle intåga i allan ståt och herrlighet, och Frankturts alla hurrabasar, betydligt förstärkta genom kolleger från andra delar af das grosse Vaterland, hade beredt sig på att gifva dundrande prof på sina lungors styrka, men den höge herrn lekte kurragömma med dessa entusiastiska beundrare och for i en enkel schäs nästan inkognito till sin bostad, förmodligen för att ej hos de öfriga furstarne väcka ond blod genom ett intåg i forntysk kejsarstil. För öfrigt uppträdde den habsburgske monarken dock med all magnificence och gaf ståt——T——3ss3 REF —