Göteborgsposten – 24 augusti 1863, sida 1

Efter att i nionde kapitlet hafva lemnat en askildring af ÅJesu lärjungar, afhandlar förf. i det 10:de predikningarne vid sjön, hvilkas framstående drag äro de oöfverträffiga paraboler, i hvilka Jesus uttalar förakt för detta lifvets beqvämligheter, hvilka han tillochmed betraktar som ett ondt, det der hos menniskan qväfver fröet till allt godt; der eder skatt är, der är ock ert hjerta. Den fattige borde betrakta sig som Guds gunstling, under det den rike var den verklige arflöse. Det första vilkoret för att bli Jesu lärjunge var att realisera sin förmögenhet och gifva värdet derför åt de fattiga. De, som ryggade tillbaka inför denna ytterlighet, fingo ej inträde i kretsen. Jesus upprepade ofta att den, som funnit Guds rike, bör köpa det för priset af alla sina egodelar, och att han ändock dermed gör en god handel. Men olämpligheten af detta system visade sig snart. Man måste ha en skattmästare. Judas Iskarioth blef det. 11:te kapitlet med rubriken Guds rike uppfattadt såsom företrädesvis de fattigas rike är en sträng fortsättning af det föregående. Det uttalade föraktet för jordiska rikedomar måste stöta de välmående. Jesus tog derföre snart sitt beslut och vände sig till de lägre klasserna. I sammanfattning förklarade han Guds rike vara till: 1:o för barnen och för dem som dem likna; 2:o för de föraktade här i verlden, offren för samfundets högfärd, som stöter tillbaka den goda, men ringa menniskan; 3:0 för kättare och schismatici, publikaner, samaritaner, hedningar från Tyrus och Sidon. Den rena ebionismen, det vill säga läran att endast de fattiga skola bli frälsade, att de fattigas välde stundar, var således Jesu doktrin. Denna var dock ej så alldeles ny. Den mest demokratiska rörelse menskligheten minnes hade länge upprört det judiska folket. Tanken att Gud är den sattiges och svages hämnare mot den rike och mäktige återfinnes på hvarje sida af Gamla Testamentets skrifter. Lyxen