Göteborgsposten – 24 augusti 1863, sida 1

malmodiga smycken, som varit hennes mors, och det hopskrynklade stycket af hennes fars sista bref. Hon såg på gräsplanen och buskaget. Vintergrönans glänsande blad darrade för den milda aprilflägten och skimrade i månskenet. Intet ljud förnams på det anspråkslösa landtstället. De höga trädens nakna grenar vid den låga hvita porten gjorde ett starkt afbrott mot den purpurfärgade himlen. Högt uppe på det stilla himlahvalfvet lyste fullmånen från en ull-lik skys bleka bakgrund. Landskapets skönhet gjorde ett starkt intryck på Eleanor Vane. Fönstret, hvarifrån hon i Bloomsbury brukade se ut, vette åt en gård, en trång passage full af smuts och oreda, mellan de otrefliga bakre väggarne af de höga londonska husen. — Jag borde icke ha kommit hit, tänkte Eleanor bittert, då hon släppte ned sin parkumsgardin, utestängande den vackra anblicken. Jag borde ha blifvit qvar i London; der hade jag någon utsigt att råka den der karlen, ty i London inträffa alltid besynnerliga saker. Men här — Hon sjönk ned i djup begrundan. Hvad hopp kunde hon ha att komma ett enda steg framåt på den mörka väg, hon bestämt för sig, så länge hon var inspärrad på detta tysta landtställe? Det dröjde länge, innan hon insomnade. Hon låg flera timmar kastande sig med feberaktig oro fram och tillbaka på sin beqväma säng. Erinringarne från hennes förflutna lif blandade sig med tankarne på det, som hon nyss börjat. Ömsom förföljdes hon utaf minnet af hennes fars död och ömsom af