Göteborgsposten – 24 augusti 1863, sida 1

Själen hängifver sig uteslutande åt det ideela. Men hon vill meddela sig, hon vill flytta idealet ned på jorden. Ingen förstår det dock så som hon. Den unge mannen blir, i sin inre jemförelse med åhörarne, alltmera sjelf idealet. Alla skola efterlikna honom. De yttre hindren måste kastas undan. Allt flera följa exemplet. Ilan dömer dem handla orätt, som ej estersölja honom. Ilan kommer i en äfven yttre kamp med det beståndande samfundet. Obekymrad om det jordiska, således äfven om sin egen kropp och genomträngd af sitt ideal, ät hvilket han öppnat hela sitt väsen till jordisk boning — då deremot konstnären, som ock kan flytta idealet närmare sig, blott eger denna lycka sannt under få ögonblick af sin lefnad, — blir hans ton mera bjudande. Kriget är oförsonligt, endera kraften måste duka under. Samfundet eger stundens större makt: den råa styrkan. Mannens lif blir ett offer. Han lider brottslingens nesliga död. Han har dukat under i sin herrliga tragiska kamp; men hvarje tragisk undergång är i och för sig en försoning. Hjeltens jordiska tillvaro har med sin död fått försona det mot samfundsordningen stridande i hans kamp, men ur densamma uppsvingar som en psyche den nu luttrade iden, det genom försoningen vunna sköna, oförgängliga, det rena, sanna och goda — och det ingår alltmera i den allmänna föreställningen, det vinner massor, verldsmonarker blotta för det sitt hufvud och strålande i det idealas ofläckade sken utgjuter det sin ljusflod öfver en uppvaknande verld, som efter hand med tro och gerningar gifver rättvisa åt det stora i den tragiske hjeltens kamp och beflitar sig alltmera om hans ideala efterliknelse. Sålunda ha mensklighetens alla högre ider brutit sig fram ur mörker till ljus och sanning; men störst af alla är dock Menniskones Sons, hvars ideal omfattar såväl vilkoret för vår jordiska belåtenhet och lycka genom goda gerningar, som möjligheten för vår högre andliga tillvaro genom den fasta tron på en sådan. Det är länge förf. af denna anmälan haft detta drama för sina tankar, men hvad som deri ej varit honom rätt klart, har genom läsningen af hr Renans ofta nämnda verk vunnit stadga. Då t. ex. hr Ignell med hela sitt snilles energi genast vill ombryta vårt inre från dess ännu bestående bundenhet vid tradition, legend och dogm till en lefvande tro på en renare salighetslära; och då hr V. Rydberg med sin bindande logik och sin förståndsskärpa nästan uteslutande vänder sig till vårt förstånd samt negerande vill sönderbryta det bestående, det hvarvid vi från barndomen varit fångna, men derpå lemnar åt oss sjelfva att ur spillrorna upptånga den ljusbild, i hvars utströmningar vi finna rätta vägen för vår tro och vårt lefverne — ställer hr Renan deremot genast denna bild klar och ren framför oss, låter den tala såväl till vår känsla som vårt förstånd, och tvingar oss att öppna hela vårt inre för iden i kristendomen, för det sanna, goda och sköna. Han tvingar läsaren att öfvergifva indifferentismens ståndpunkt, han negerar, men binder ock tillsammans en positiv väfnad, hvari vår själ kan kläda sig. En gång blifven folkbok skall hans verk uträtta mycket. Icke som att det ej eger sina brister, och kanske många sådana, — intet här på jorden saknar dem — men det oaktadt skola dock verkningarno af hans epos ej uteblifva. Men vi skrida till fortsättande af vår redogörelse för föreliggande arbete, hvars åttonde kapitel har till öfverskrift: ÅJesus i Kapernaum. -Beherrskad af en alltmera besallande och exklussiv ide. gick Jesus nu med ett slags fatalistisk känslolöshet framåt på den väg, som hans förvånande! Rn