Göteborgsposten – 24 augusti 1863, sida 1

Eleanors Seger. Af fors. till (Lady Audleys Hemlighet. ) — Det hoppas jag också. Ett plötsligt styng af blandad fruktan och samvetsqval kändes i Eleanor Vanes hjerta, då hon sade så. Skulle hon bli lycklig och förgäta sitt lifs uppgift? Skulle hon bli lycklig och glömma sin mördade far? Skulle hon under detta lugna landtliga lif, i detta angenäma, för henne så nya sällskap öfvergifva den mörka dröm, den djupt rotade önskan, som funnits i hennes själ alltsedan hennes fars död? Hon ryggade, rysande af förskräckelse, tillbaka för den lycka, som hotade att invagga henne i en sybaritisk ro, så att hennes dystra beslut kunde förlora sin kraft och småningom utplånas ur hennes själ. Hon slet sig ur de fina armar, som halft barnsligt smekande omlindat henne, och hon steg hastigt upp. — Laura, ropade hon, Laura, tala icke till mig på det sättet. Mitt lif är icke sådant som ditt. Jag har något att uträtta — en uppgift att fullgöra, en uppgift, för hvilken alla mitt hufvuds tankar och alla mitt hjertas böjelser måste vika. ) Forts. fr. N:o 192.