Göteborgsposten – 20 augusti 1863, sida 1

Lampskenet föll på mrs Darrells ansigte, och Eleanor kunde nu se att detta var vackert, fastän det var vissnadt och bar spår af bekymmer. Enkans hår var grått, men ögonen egde ännu ungdomens blixtrande klarhet. De voro mörka och glänsande, men uttrycket i dem var icke riktigt behagligt. Den genomträngande blicken liknade för mycket örnens eller hökens. Men Laura Mason tycktes alls icke vara rädd för sin beskyddarinna. — Miss Vincent och jag äro redan goda vänner, mrs Darrell, sade hon, och vi skola ha roligt tillsammans från morgon till qväll. — Och jag hoppas att miss Vincent skall lära dig att vara flitig, svarade mrs Darrell allvarligt. Miss Mason gjorde en grimas med sin vackra röda underläpp. Eleanor satte sig på den stol, som anvisades henne, en stol vid ändan af bordet och midtemot mrs Darrell, som satt med ryggen vänd mot kaminen. Då Eleanor satt der, kunde hon svårligen undgå att märka en oljemålning — den enda taflan i rummet — som hängde öfver kaminen. Det var porträttet af en ung man, med mörkt hår fallande kring en vacker panna, regelbundna drag, blek hy och svarta ögon. Ansigtet var mycket vackert och aristokratiskt, men dess uttryck saknade ungdomlighet och ynglingaålderns friska liflighet. En anstrykning af likgiltighet och högmod sväfvade lik en mörk sky öfver de nästan felfria dragen. (Forts.)