Göteborgsposten – 20 augusti 1863, sida 1

——— G ————0 — med en kavaljer, som på sina fem fingrar hade hvareviga vrå i hvartendaste skepp i Kongl. Maj:ts flotta, och kunde tala om Carl den tolfte och amiral Tordenskjold med lika mycken färdighet som han hade läst upp en lexa ur Nösselts verldshistoria; men han var heller icke för intet, som jag sedermera fick veta, kongl. sekreterare i krigskollegium. Vet du, denne herre berättade för mig, att chefen på en fregatt är långt mer än en af våra vanliga, beskedliga kungar. Han är till den grad törnäm, att han måste bo och äta för sig sjelf; sofver gör han sällan eller aldrig, utan bloti tänker och vinkar, och hvar gång han vinkar stå trehundradefyrtio man på tå — premierlöjtnanterna inbegripna, (det gör dem allt godt!) — flyga upp i tackel och tåg, eller rusa hufvudstupa in i första, bästa kanonmynning. Det var just efter första valsen. Jag stod der och hörde på, — jag och en smultronglace, — och undrade till den grad, att jag omöjligen, i trots af alla försök, var i stånd att erinra mig hvem som hade bjudit upp till tredje francäsen, då i detsamma den krigiske lutar sig tram och hviskar: der är han, kungen! Och i detsamma träder en medelålders, stjernbeströdd herre fram bland den nigande och bugande mängden och gör les honneurs på det allra vänligaste sätt i verlden; och innan jag förmått sansa mig, vänder han sig mot oss med några ord. Hvad skulle du gjort i mict ställe? Jag bara sjönk och sjönk mot däcket och detta så djupt, att när jag skulle gå till väders igen, så hade den krigiske: hunnit klifva minst en half aln upp på min nya linongskjol. Och der stodo vi nu allihop — ty känslighet har gudilof alltid utgjort en af mina starka sidor — jag, kungen, smultronglacen och krigskollegium, och kunde hvarken komma ut eller in, till dess slutligen H. M:t kommendörkaptenen, som bemärkt min förfärade blick, behagade ge amiral Tordenskjold en vänlig vink om den position han intagit. Och så kom jag ändtligen upp igen, men kungen var försvunnen. Tack, min ädle räddare! Och du, krigskollegium: det är vackert af en ung man att vilja sträfva uppåt, men tro blott aldrig att ärans trappa är belagd vare sig med gamla eller nya linongskjortlar! Och så försvann aftonen som en dröm, och solen sjönk och stjernorna de tändes och med dem alla ljusen i alla dessa blixtrande gevärskolonner, i alla dessa kronor och mångtärgade lampor, som hängde ned från taket i den friska, af aftonluften mildt genomandade balsalen. Och denna tycktes med hvarje ögonblick suga nytt lif från himmelen derotvan och himmelen derunder; ty under danshimmelen fanns en annan, som du straxt skall få göra bekantskap med. Etter slutet af hvarje dans tog man sin kavaljers arm, begaf sig ned för en trappa och befann sig på de s. k. batterierna; men hvilka batterier, du! Här och der framskymtade visserligen an vördnadsbjudande kanon, men dessa voro nästan undanskymde af en mängd inbjudande soffor, klädda i rödt och hvitt eller gult och blått, och mellan dessa åter vinkade buffetter, dignande af allsköns södrens och årstidens herrligheter. Ilär blef man snart nog hemmustadd, må du tro! Efter en blick ned i officerarnes gunrum?, och en half dito i manskapets, hvarest ett halft tjog jättelika figurer tycktes hålla på att — ja, jag tror nästan, att de verkligen bäddade — fick man göra en intim, praktisk bekantskap med en sjöterm, som du troligtvis sett i våra romaner, men aldrig riktigt begripit, nemligen hvad det vill säga att skaflaDetta går till på följande sätt ombord på en fregatt. Man kastar sig i en soffa och ropar: Champagne! och vips! står en hvitklädd ande framför dig med en stor bricka, LL