Göteborgsposten – 20 augusti 1863, sida 1

Men min trötta penna börjar längta efter ro. Och rimligtvis kan du nu icke begära att få veta mer om balen ombord på fregatten. Allt skall ju ändå ha ett slut. Kottiljongen klingar och brusar, ljusen gnistra, blic karne glöda, men innan man vet ordet af gungar man åter på den salta vågen. Ratten är mörk, stormen hviner i tackel ooh tåg, sjön vräker becksvart, och ändå gungar man blott i valsens armar, bland ljus och toner; det klingar ännu och alltjemt — och, vet du: huru mycket än mitt svenska hjerta måtte klappa för John Ericsson, så aldrig i verlden skall jag dock kunna glömma den gamla, stora flottans oemotståndlighet. l. S. Förlåt slarfvet! Orea