Göteborgsposten – 20 augusti 1863, sida 1

— — AA ——— —— relsen förtöjd i örlogshamnen, och straxt derefter inkilade en den allra näpnaste lilla fregantunge, med det skämtsamma namnet Puker; och der lågo nu båda bredvid hvarandra, Eugenie, verldsomseglarinnan, med lugnt majestät blickande ned på den lilla Puken, som med sina bakutlutande master och fina, graciösa former såg ut som en liten kattun ..., nej, om förlåtelse! som en liten lejonunge, i hvarje ögonblick färdig att börja hoppa och leka kring sin stolta fru mormor. Onsdags förmiddag användes till besök ombord, och man kunde icke nog beskrifva den artighet, hvarmed man blifvit bemött. Du kan heller aldrig föreställa dig hvad dessa premierlöjtnanter, seconder och allt hvad de heta, med all sin ridderlighet, hafva för ett aktningsbju dande väsende. Tänk om alla våra löjtnanter ville fara till — sjös och komma igen om attnarne vid soirdetiden! Men så kom slutligen aftonen, och med den den fruktade balen och de inbjudna officerarne från fregatten. Nysikenheten att tå göra bekantskap med de senare hade emellertid dritvit på flykten all fruktan för den förra: och då man slutligen inträdde inom den upplysta och festligt dekorerade salongen, möttes man af idel vänliga blickar och glada ansigton. Åtven de mest förhärdade, de som på det allrabestämdaste föresatt sig, att se så ledsamma utsom möjligt, för att sedan dagen derpå få det nöjet att öfva blodig rättvisa öfver arrangörerna, funna operationsplanen outförbar (Du må tro, vi ha precis som i Venedig våra Lejongap, d. v. s. vi ha våra lejon, och när ett sådant behagar gapa vid en offentlig tillställning, så kan den arma direktionen för nöjena se sin dödsdom skrifven långt ned i svalget). Nu var allt förträffligt: transparangen vid ingången bland fanor och lefvande grönt af ypperlig effekt, fonddekorationen — Stockholms slott, omgifvet af Skandinaviska färgerna — en superb improvisation; de kulörta lamporna gåfvo färg och lif åt den myllrande massan derutanföre. Lyckliga, trefaldt lyckliga arrangörer! Än de dyrbara toiletterna, stelheten, förnämheten då? Allt detta var idel inbillning. De inbjudna aeflottisterna voro naturligtvis aftonens hjeltar, och till den charm, som under alla förhållanden skulle omstrålat deras personligheter, hade för tillfället sogat sig en ny, som tillika utgjorde en af förklaringsgrunderna till den lifaktighet, som utmärkte aftonen från början till slut. Ty, som du vet, finns ingenting i verlden, som till den grad ger lyftning till stämningen på en bal, som utsigten åt en ny; och alltifrån balens begynnelse hade nu ett rykte genomlupit och elektriserat samlingen, fyllt våra bäfvande hjertan med fruktan och glädje och hopp, och allt hvad du vill, och denna magiska trollformel lydde så här: En bal ombord på Fregatten! Hvem skulle bli den lycklige? Jag blet det bland tvåhundrade andra. Och simmande i förtjusning vid blotta minnet, sitter jag nu här och tänker efter allt hvad jag hörde och såg, och kommer till det uppbyggliga resultatet, att jag hvarken hörde eller såg någonting — icke det bittersta, utan blott dansade som man dansar i sjunde himmelen, och pratade så, som jag hoppas ingen förståndig menniska brukar på det stället. Och ändå vill du att jag skall göra en beskrifning! Kära Emma, du är allt i trots af dina år bra oförständig och orimlig i dina pretensioner. Emellertid får jag väl för din skull — och så, emedan vädret är så gement, att man knappt kan gå utom dörren — pröfva min författaretalang, äfven med risk att inför milt eget samvete stå och skyldra som en blå; men på ett vilkor, bästa du: om du understår dig att visö