Göteborgsposten – 19 augusti 1863, sida 1

Eleanor betraktade den landtligt täcka omgifningen med förtjusning. Hon var en Londonbo, stackars barn, och hennes bekantskap med landet inskränkte sig till utflykter till Greenwich Park och Richmond Tersace, glada utflykter, som hennes far företagit med henne, innan de intogo dyra middagar på Kronan och Spiran eller Stjernan och Strumpebandet. Men landet, det verkliga landet, de långa vägarne och ängarne, de här och der framskymtande skogarne och vattnen, de stora ploglandsöknarne, de spridda arrendatorsboningarne och farmerna med deras larm — allt detta var nytt och främmande för henne och hennes själ vidgades i den nya atmosferen. Om färden aldrig upphört, skulle den varit mycket angenäm, men hon visste att de ståtliga kastanjefärgade hästarne ilade med henne förfärligt fort till hennes nya hem, Hennes nya hem! Hvad rätt hade hon att kalla Hazlewood så. Hon for icke hem. Hon for till sin första kondition. Ack bördsstoltheten, den dåraktiga och oriktiga stoltheten öfver en förstörd förmögenhet, som denna flickas svage far inplantat hos henne, rörde på sig och kämpade mot den bittra tanken. Hvilken förödmjukelse, mrs Bannisters grymhet dömt henne till! Hon tänkte så, när mr Monckton plötsligt vek af från vägen och phaötonen for in i en all, der de bladlösa träden bildade ett fint grenhvalf. Vid ändan af denna alld, hvarvid gullvifvorna tycktes vexa tätare än på något annat ställe på landet, var en låg