Göteborgsposten – 17 augusti 1863, sida 1

Ä— — — fAk— ma till honom och emot honom iakttaga en oberoende hållning, blifvit harmsen; man har ej något exempel på en chef för någon skola, hvilken med ifver mottager den som skall eff äda honom. Men ungdomen är i stånd till alla förnekelser, och Johannes emottog utan någon baktanke Jesus, då han hos honom fann en öfverensstämmande ande. Detta goda förhållande blef derefter utgångspunkten för ett helt, af evangelisterna otveckladt system, som bestod i att gilva Johannis attest som första beviset för, Jesu egendomliga sändning. Jesus lät med sina lärjungar döpa sig och började sedan äfven döpa andra, gitvande vika för den allmänna opinionen. Kapitlet VII: Utvecklingen af Jesu idåer om Guds rike. Ända till Johannis arrestering om sommaren år 29 lemnade Jesus ej trakten af Döda Hafvet och Jordan. Vistelsen i Judeens ödemark betraktades allmänt som en förberedelse till stora ting. Jesus underkastade sig andras föredöme och tillbragte i sträng fasta 40 dagar utan annat sällskap än vilda djur. Derefter återvände han till Galileen. Hr Renan anser att Johannis inflytande varit mera till skada än nytta för Jesus. Det hejdade hans utveckling; allt låter tro, att han, då han nedsteg till Jordan (till Johannes) hade högre tankar än denne, och att det var genom ett slags eftergift som han ett ögonblick böjde sig till dopet. Det är genom tilldragningskrafsten i en religion, fri från hvarje yttre form, som kristendomen tillvunnit sig högtänkande andar. Den inverkan hade dock Johannis samvaro med Jesus utöfvat på denne senare, att han predikade nu med mera kraft och imponerade med auktoritet på massorna. Hans lösen är numera den goda underrättelsen om Guds rikes annalkande. Jesus är ej längre blott en behaglig moralist som vill i några lefvande och korta tänkespråk innesluta sublima läror; han är den transcendente revolutionären, som sträfvar efter att förnya verlden i sjelfva dess grundvalar och förflytta till jorden det ideal han tänkt sig. Att vänta Guds rike!, är synonymt med att vara Jesu lärjunge. Namnet Guds rike hade länge varit vanligt hos judarne, men Jesus gaf det en moralisk betydelse, en social utsträckning, som sjelfva förf. till Daniels bok i sin apokalyptiska hänförelse ej skulle vågat ana. Den rådande verldsordningen var, enligt Jesus, ond; men en ny skulle komma till styret, ett Guds rike. Ilan sjelf skulle bli den store universele reformatorn. Dock hade ban ännu icke sagt: Nitt rike är ej af denna verlden. Mycket mörker blandade sig med hans klaraste tankar; men han bevarade sig dock från irringen, att bli en agitator eller chef för upproriska, en Theudas eller Barkokeba. Den revolution han ville utföra var alltjemt en moralisk revolution; men han hade ännu icke kommit derhän at! för dess verkställande stödja sig vid englarne och yttersta domen. Han ville verka på menniskorna sjelfva. Det var verkligen Guås rike, jag menar andens rike, som han grundade, och om Jesus i sin Faders sköte ser sitt verk bära frukt i historien, kan han väl med sanning säga: Se der hvad jag velat. Hvad Jesus grundat, hvad som evigt skall förbli af honom, om vi abstrahera ifrån de brister som blanda sig med allt i menskligheten, är: läran om själens frihet. Redan Grekland hade haft sköna tankar härom. Flera stoiker hade funnit utväg att vara fria under en tyn. Men i allmänhet hade deu gamla verlden föreställt sig friheten såsom fästad vid vissa politiska former. Den sanne kristne är befriad från hvarje boja; han är härnere en landsflykting; hvad betyder för honom den tillfällige herrskaren på denna jorden, som ej är hans rätta fådernesland. Friheten är för honom sanningen. Jesus kände ej tillräckligt historien, för att inse huru denna lära just kom i rätt tid, i det ögonblick då den republikanska friheten tog slut och forntidens små municipala konstitutioner uppgingo i den romerska enheten. Men hans goda förstånd och den verkligt profetiska instinkt han hy