Göteborgsposten – 15 augusti 1863, sida 1

F02T50RG, D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI. ra sin entoniga sång, påminnande om mången skön afton i det ahägsna fäderneslandet. Andtligen sramkomme vi till Brienz, det efterlängtade målet för denna dagsfärd. vi mottogos der at vänliga menniskor, ett fint dukadt bord och ypperliga sängar, der sömnen ej lät länge vänta på sig. Det hotel, hvarest vi tillbringade denna natt, är ett af de alldeles egendomliga herbergen för resande, som man påträffar i Schweiz. De existera såsom hoteller blott om sommaren, då resande karavantals draga fram genom landet, men tillslutas när turisttiden är förbi. Vanligen utmärka de sig för en snygghet och treflighet. som i verkligt värde öfvergå elegansen i de stora städernas hoteller. Något mera putsadt, fint och inbjudande kan man knappast se. Ifrån balkongen af verandan njutes den herrligaste luft och den skönaste utsigt. Inom hus är allt beräknadt på sådan komfort, hvarpå endast det privata hemmet bjuder. I societetsrummet samlas man till samtal på lediga stunder, och förkortar tiden medelst litteratur, som ej sällan till betydlig mängd finnes utbredd på divanbordet eller uppställd i prydliga bokskäp. Det utmärkande i öfrigt för dessa hoteller är, att uppassningen der verkställes af qvinnor, täcka, snälla, sediga schweizerflickor, stundom af ovanlig fägring och behag. Hvilken skilnad mellan dessa och de så kallade värdshusjungfrur, som förekomma i vårt goda Sverige! Hyfriskhet och förbindlighet i tal och svar, sedig hållning i sättet att sköta sina åligganden, en val afmåttad välvilja mot främlingen som de betjena, göra dem till mönster för unga qvinnor i deras ställning. Deras klädsel är enkel och smakfull. Till hälsten bondflicka, till hälften dam, hafva de af den förra den friska, oförderfvade naturen, af den senare lättheten och behaget i att skicka sig. Innan jag skiljes från Haslidalen, måste jag för några ögonblick uppehålla mig vid befolkningen. Den är för oss svenskar at särdeles intresse, då efter en djupt rotad tradition de härstamma från vårt fädernesland. När den utvandring inträffat, som folksägnen påpekar, är numera svårt, om ens möjligt, att närmare bestämma. Flera af våra historieskritvare, bland andra Geijer, hafva försökt reda denna fråga, utan att den derigenom dock blifvit fullt klar. Så mycket torde vara visst, att fem å sex århundraden ligga mellan denna tid och vår. — Efter folkets egen berättelse skall en svår hungersnöd hafva inträffat i Norden, hvadan en del af befolkningen nödsakades utvandra. Efter långvariga vandringar genom ätskilliga länder kommo de till en dal, som liknade deras födelsebygd. Der beslöto de att nedsätta sig och hafva allt sedan dess der haft sina bostäder. Haslidalens innevånare äro ett enkelt, tarfligt, godmodigt och vänligt folk. De lefva i frid och endrägt sinsemellan och njuta aktning af sina grannar. Stängda inom gränserna af sin dal, hafva de tagit föga intryck af sina grannars seder och bruk. Stolta öfver sina nordiska anor, hafva de ej i större skala gjort sig till godo de många Törhållanden, som betingas at en stigande kulturs inflytande. De hatva således förblifvit ett naturfolk med enkla och rena seder, hvarom ej blott själasörjarnes vitsord, än ätven de fåtaliga kriminalprocesserna derstädes bära vittnesbörd. En svensk behöfver blott se detta folk, för att öfvertyga sig att han här har framtör sig egna stamförvandter. Den starka växten, de blå ögonen och det blonda håret tala tillräckligt härför. Uti yttre omständigheter af 8. klidedrågt, boningshus och bohag synes det)! mindre. Språket, som är en egen, för en svenskis svårförstådd munart, skall dock ega mångas ord, som påminna om vårt eget. I detta hän-Ja seende hade jag dock ej tillfälle att göra nå-Iff gra iakttagelser. t Hela dalens befolkning torde ej öfverstib ga 30 tusen, fördelade i trenne församlingar, li alla tre af den resormerta trosbekännelsen. De flesta bo i norra delen af dalen, då den syda liga genom der herrskande naturförhållanden ej tillåter några bebyggare. De utmärka sig såsom idoga jordbrukare. Många ega verklig le artistisk färdighet att arbeta i trä och ben. Resande medföra vanligen såsom ett minne från utflygter i denna dal någon produkt af detta slag, med verklig konst utförd och för nringa pris inköpt. ne Deras enda stad, NMeiringen, om cirka 1.000 y innevånare, är illa byggd och af temligen fatsi tigt utseende. Den bebos till större delen afv handtverkare och för öfrigt at några At Husen äro troget hållna i schweizerstil, och några få al dessa framstå såsom i sitt slag örtjenta af någon uppmärksamhet. Öfver det illa samhället höjer sig kyrkan, och den af inspråkslös beskaffenhet. Ett litet hus för örsamlingslärarne ligger bredvid densamma, Sa mgitvet vid vårt besök af frisk grönska, törryld af den nedgsenda salan