Göteborgsposten – 15 augusti 1863, sida 1

hållna konserverande kraft. — För undvikan de af dylika olycksfall göra djerfva gletschervandrare så, att de med tåg hopbinda sig vid hvarandra och gå sedan med försigtighet yå ett asstånd från hvarandra af några alnar. Om då den i spetsen vandrande skulle störta ner, fasthålles han af de efterföljande kamraterna. Vår landsman, den bekante naturforskasren 0. Torell, som gjort gletscherna och deras verkningar till föremål för studier och iakttagelser, hade några dagar före oss besökt Rhonegletschern, attesterande sitt besök i dessa regioner genom ett under en sten nedlagdt visitkort, hvilket af en bland vårt sällskap påträffades högst uppe på toppen af det ej långt derifrån belägna höga berget Sittelhorn. Skulle af en tillfällighet dessa rader falla under hans ögon, så helsas han genom landsmän ifrån den höga Alpens topp. Måtte besöket i dessa regioner hafva skänkt honom som vetenskapsman lika mycket tillfredsställelse, som det skänkte oss såsom turister intryck af det oförgängligaste slag. Sedan vi efter gletschervandringen kommit tillbaka till Grimsel och der något hvilat ut, beredde vi oss på återtåg. Men innan dess hade vi att uppgöra vår räkning på detta barbariska hotel och fingo dervid tillräckligt erfara, huru menlig för trafikanten bristen på konkurrens i allmänhet är. Att på ett hotel uti en öde nejd, dit allt, till och med bränslet, måste föras på menniskorygg, man måste starkt debiteras, faller temligen af sig sjelft; men ingalunda hade vi väntat alt, såsom här skedde, blifva uppskörtade efter högre tariff än den som gäller på de mest lysande hoteller. Tacksamma emellertid för att midt i dessa öde trakter hafva funnit tak öfver hufvudet mot kölden samt mat, om än dålig, för tillfredsställandet af våra anspråkslösa behof, och undrande derötver, att den ädle värden på stället, som ha de resande helt och hållet i sin hand, ej sår än värre åt deras kassor, gjorde vi oss färdiga till återtåg. Under resan tillbaka stötte vi på flera grupper af turister, som i likhet med oss besökte Haslidalen. En del ämnade sig fram till det älskvärda Grimel, andra återvände tillbaka, sedan de sett dalens nedra, d. v. s. beqvämligare del. Utan misstag kan man säga, att fem sjettedelar af alla de, hvilka under sommarmånaderna vandra genom detta och andra partier af Schweiz, äro engelsmän. De flesta af dem föra med sig den engelske turistens hela tråkiga egendomlighet. Aldrig vänliga, aldrig tillgängliga, aldrig meddelsani ma, gå de på med en högtidlighet i hållning, som vore de Lorder allesamman, och som om Schweiz och hela verlden voro till blott och bart för dem. Men oförtrutna äro de, starka och ihärdiga, det kan ej nekas. Troget utsora de sin turistkallelse, troget på dagakarlens vis. En vandring på 12 å 16 timmar om dagen är dem en småsak. Från Alpernas spet— sar till dalarnes nedersta djup klänga de som 5 stengetter. Och likväl äro deras damer än le djertvare, ihärdigare och envisare än männer! na. De äro de stackars förarnes pinoandar. Der dessa tröttna, uppgifvas de ej. Der fö; rarne draga i betänkande att tränga fram, eller upp eller ner, der finnas för den engelska sui ladyn, om hon är af äkta korn, ej några be: snkligheter. Hennes heder fordrar att hon skall bestiga både Montblane och Finsteraarrorn, och så måste den stackars föraren följa I ned. Gå skorna i sönder, såsom lätt händer, S å taga de handskarne på fötterna. Gå hand-s karne sönder, som ej annat ske kan, så går ion barsotad. Stor sak, om man med blödank le hälar och tår kommer fram, kommer hem, ) lott man kan säga: jag har bestigit det och ss let berget, krupit igenom den och den dalen. ? — Ibland misslyckas dock dessa hjeltinnor i s ina djerfva företag. Samma dag, som vi van-S rade tillbaka genom Haslidalen inträffade venne olycksfall. Under den ena damen stör!g: ade hennes häst och bröt i fallet benet affal åde sig och henne. Den andra forcerade sin fl amp uppå en brant och hal bergväg, så att li enne störtade omkull och hade så när med sej in ädla börda tumlat ned i en fruktansvärd så sgrund, som sänkte sig omedelbart utmed sar tället, der fallet skedde. När vi passerade R latsen några timmar senare, sågs ännu en sfr. 1assa blod der händelsen timat, utan att jag de ock kunde afgöra, om det var engelskt full)ri lod eller det arma djurets, som låg der lefidt i vår väg. in Sent om aftonen samma dag anlände vil tig ll vår utgångspunkt. En klar himmel hvälf-sha e sig i den stilla natten ötver våra hufvuH en och fullmånan lyste med sitt herrligaste nå cen ned på vår stig. Ån försvann han un-fo an våra blickar, der sjellarne höjde sig, än slil amstod han åter klar och ren, der de sänkte in g. Från Alpernas sida nedstörtade i skumför ande fart hättiga bäckar, under tusende sots son iga fall liknande sidenband af bländande lgy