Göteborgsposten – 14 augusti 1863, sida 1

enformiga, beslöt jag, att såsom desert på den. bastanta pedagogiska näringen, företaga en alpvandring. I denna plan förenade sig med mig min trosaste pedagogiske reskamrat d:r R. från Finland och en ung landsman N., med hvilken jag af en angenäm tillfällighet sammanträffat. Som vi sålunda disponerade öfver tre par raska ben och en ömsesidigt stärkt håg att underkasta oss mödorna af en vandring i Schweiviska Alperna, så beslöto vi att till fots verkställa densamma. Vi voro ej tvehågse om hvad parti vi skulle taga, bland de många som i Högalperna erbjuda sig för vandraren. Haslidalen hade redan länge lekt i min håg, ej blott för den stamförvandskap, som bland dess befolkning för oss Svenskar är att finna, utan ock för storheten och skönheten af den natur, som omgitver den stilla dalens innevånare. Det skulle ju utan tvifvel hafva sitt stora intresse attse en svensk koloni i hela ursprungligheten at svensk odling och svenska seder, och detta inom ramen af sådana yttre förhållanden af geografisk beskaffenhet, som väl påminna om det kära säderneslandet, men i hög grad öfverstiga dess mått af storhet och sublimitet. Vi togo vägen öfver de förtjusande Tuneroch Brienzersjöarne, hvilka på hela verldskartan torde hafva få sina likar. Skyhöga, snöbetäckta alper höja sig åt alla håll på deras stränder, och deremellan sänka sig dalar, öfver hvilka naturen med slösande hand utkastat sina skönaste håfvor af blomstrande trädgårdar, yppiga betesmarker och dunkelgröna skogar. Här och hvar störta sig hvitskummande bäckar i tusen fot höga fall utför tjellarnes sidor, än döljande sig i skogarnes skugga, än hastande fram i vilda språng och försvinnande uti sjöarnes vågor. Och dessa, — man har aldrig sett ett genomskinligare och klarare vatten. Det är som halkade farkosten fram öfver upplöst krystall, lätt färgad af hassgrönt och himmelsblått. Man skall hafva sett de gulgråa tröga vågorna af de tyska slättlandsfloderna för att rätt uppfatta hela skönheten af en Schweizersjö. Funnes Necken till, annorlunda än i folkfantasien, skulle han här taga sin boning och i glädje öfver så mycket skönhet nätter och dagar med friska harposlag förkorta sitt enformiga liss stunder. I Brienz, en liten stad vid östliga ändan al sjön af samma namn, vid ingången till Haslidalen, beställde vi oss en förare, som, med biträde af sin gamla häst, skulle ledsaga oss genom dalen och tillbaka. Gubben sjelf — Johannes Schildt — var en hedersman, en af dessa pålitliga, trefliga och välvilliga förare, hvilka, på grund af dokumenterad kännedom om de krångliga bergsregionernas alla svåra och farliga vägar, hatva regeringens förordnande att gå resande tillhanda, och vid hvilka man fäster sig såsom vid en gammal pålitlig vän. Hans häst deremot var så mycket sämre och orkade slutligen knappast bära sig sjelf, ehuru hans skyldighet hade varit att omvexlande föra en af oss tre, då den tryckande solhettan och de oländiga vägarne gjorde sådant önskligt. I början gick dermed ej så illa; men på återvägen var hästens förmåga så medtagen, att vi afstodo från försöket att sporra det beskedliga djurets krafter. Att dessa mer än tillräckligt blefvo uttömda, berodde väl ej minst derpå, att uti de regioner, genom hvilka resan slutligen gick, ej fanns ett grässtrå för deras uppfriskande, uti naturens högsta armod, mellan de kala klipporna och de ödsliga snöfälten. Visserligen hette det, att han skulle bespisas med bröd, men nog tror jag att dermed tillgick helt kargt, då sådant, der det fanns, var öfvermåttan dyrt och skulle kostat