Göteborgsposten – 13 augusti 1863, sida 1

om — en med en doggs hufvud med ett silfverhalsband om halsen. Vi sågo en sådan i en bod i IIolborn. Hon steg omsider upp från soffan med svidande hjerta och oredigt hufvud, när vårskymningens tidiga skuggor spredo sig i rummet. Hon lade kol i kaminen, sopade kring den, satte tåservisen i ordning på det beqväma runda bordet samt satte sig slutligen på en pall vid kamingallret för att rosta stora runda brödskifvor, som skulle långt ifrån motsvara Richards slukande aptit efter dagen styfva arbete på Phoenix. Hvad det var ljuft att uträtta dessa små göromål, som kärleken och pligten kräfde! Hur vemodigt blickade hon icke tillbaka på sitt enkla och ia lif nu, då hon skulle komma till främlingar som skulle förordna att hon uppförde sig enligt vissa reglor. Det zige narlika i hennes lefnadssätt hade utgjort dess största behag, och den stackars oerfarna flickan darrade vid tanken på att hon måste underkasta sig alla dessa odrägliga ceremonier, hon med fruktan och undran läst om i vissa lärda afhandlingar öfver etiketten, men hvilka hon dittills ej lärt känna närmare. När hennes vänner återkommo hade hon hunnit derhän att hon kunde med mycket lugn underrätta dem, att hon råkat mrs Bannister och att hon samtyckt att mottaga hennes beskydd och bistånd. — Jag skall bli ett slags sällskap eller musiklärarinna — jag vet ej rätt hvilket — för ett ungt fruntimmer på ett landtställe, som heter Hazlewood, sade hon. Tro icke att jag lemnar er utan saknad, dyra signora; saken