Göteborgsposten – 13 augusti 1863, sida 1

— Zvq— Ä-—u——2z — kände han visserligen den aflidnes förtjenster såsom riksdagsman, men beklagade på samma gång att denne, härförd af åtrån efter allmänna värl och verldsliga bestyr, lemnat sitt ansvarsfulla kall såsom själasörjare åsido. I egenskap af ledare af sitt stånds förhandlingar framskymtar icke sällan hos erkebiskop Reuterdahl en nervös otålighet, isynnerhet då de talare hafva ordet, hvilkas åsigter han icke gillar; men det kan icke förnekas att ett nära nog öfvermenskligt tålamod tages i anspråk hos dem, som hafva till åliggande att vara talmän i de respekt. riksstånden. Såsom styresman för sitt stift, de tider han deråt får egna sig, erkännes han allmänt vara särdeles nitisk, beifrande oordningar med mycket allvar och utan hänsyn till person. I hög grad gästfri, mycket välgörande och tjenstaktig mot vänner och anhöriga, lärer han alldeles icke samla, eller ens hafva lust att samla någon förmögenhet. Vice talmannen, biskop Annerstedt, lärer i första rummet hafva slägtrelationer att tacka för sin befordran, men hvarken snille, kunskaper eller andliga gåfvor, af hvilka de senare täfla med de förra i obetydlighet. Hans hållning och väsende, tillochmed hans yttre, erinrar om dessa abbeer, som stundom framställas 1 fransyska komedier. Men allt detta oaktadt saknar han icke inflytande i ståndet, hvartill orsaken egentligen lärer böra sökas i den omständigheten, att han ganska käckt uttalar de prelatensiska och konservativa åsigter som pluraliteten inom ståndet hyllar. Ian börjar icke sällan diskussionerna, antydande det sätt hvarpå frågorna, enligt förut träffadt attal, skola afgöras. Han är, på grund afsin befattning, ståndets banörförare, men går noggrant den väg som de styrande inom ståndet för honom utstakat. Irkebiskopens alter ego, måhända den inflytelserikaste prelaten, den på en gång slugaste och mest ihärdige inom ståndet anses biskop Bring vara — prelaturens och statskyrkans fastaste stöd. Han kallades till biskop i Linköpings stift, der han icke var infödd, der han af det största flertalet bland de väljande icke ens personligen var känd, och der de väljande alltid ansetts hafva en afgjord förkärlek för de inom stiftet födda. Men han valdes dock dels derföre att han gjort sig känd för högkyrklighet, och dels emedan det var bekant, att regeringen önskade honom anställd just der. Biskop Bring yttrar sig icke ofta eller långt under ståndets förhandlingar, men han dikterar oftast besluten, och han förmår att göra sig åtlydd, äfven då han icke uppträder offentligt. I afseende på den nya strafflagen voro hans yttranden inom ståndet vanligen afgörande. Det föreföll nästan vidrigt då han, hvars yttre är så mildt och ungdomligt, hvars stämma är så blid, salvelsefullt påyrkade vida strängare strafkbestämmelser än lagförslaget innehöll. Nen äfven i detta fall uttalade han på pricken de äsigter som flertalet inom presteständet hyllar, äsigter hvilka alldeles icke öfverensstämma med Kristi milda lära, hvilken, då det gäller att lekamligen straffa, det högvördiga äadet lade åsido. Det anses otvitvelaktigt att biskop Bring, som ännu icke uppnått femtiotalet, är designerad till erkebiskop Reuterdahls efterträdare, och i bättre händer kan den erkebiskopliga kräklan icke anförtros, vida dervid i första rummet afses, att efter yttersta förmåga och på det förslagnaste sätt upprätthälla den svenska hierarkien. Domprosten Sundberg och doktor Rundgren, utgöra jemte biskoparne Annerstedt och Bring det nuvarande presteståndets vid riksdagarne fyra hörnpelare. Man kan säga att de på sina skuldror uppbära prelaturen. Hr Sundberg är en högkyrklig gentleman, blir