Göteborgsposten – 13 augusti 1863, sida 1

skulle hon ej ett ögonblick dragit i betänkande att gör det. Men detta var icke förhållandet. Mrs Banniste hade sagt henne rent ut att hon låg dessa ädelmodigmenniskor till last — dessa två, som varit gästfria ocl hjeljsamma mot henne i olyckans stund. Det grymma or det Åpaupcrism hade uttalats, och nu brydde den stac kars flickan sin hjerna med att beräkna hur mycket de kostat hennes vänner att underhålla henne, och hur myc ket hon kunnat bidraga dertill genom sina egna bedröflig små inkomster. Ack, när det hela hopsummerats, hade hon stort skäl at vara missbelaten. Hvad hon dittills kunnat förtjena va mycket litet — icke emedan man icke värderade hennes talang, utan emedan hennes elever voro fattiga, och en musiklärarinna, hvars adress var Bloomsbury Pilasters icke gerna kunde begära hög ersättning för sitt besviu eller hopjas erhålla mycket aristokratiska elever. Nej, mrs Bannister, som var sträng, omild och obe: haglig som sanningen sjelf, hade utan tvifvel haft rätt Eleanors pligt låg framför henne tydligt utvisad af dennas oangenämt varnande röst. Det var hennes skyldighet att ofvergifva sina kära vänner och gå ut i verlden för att kämpa lifvets strid ensam. Jag kan kanske framdeles göra något för dem denna tanka var den enda ljusstråle, som genombröt hen. nes sorg. Jag kan kanske spara nog penningar att köpa signoran en svart sidenklädning och Richard en sjöskumspipa. Jag ville så gerna köpa en sjöskumspipa till Dick. jag vet hurudan den skulle vara, som han skulle tycks