Göteborgsposten – 13 augusti 1863, sida 1

ning mer än tvifvelaktiga äran af dessa reformers utförande åt regeringen och de öfriga riksstånden. Deruti ligger också det innersta skälet för det högvördiga ståndets hållning vid riksdagarne. Ett passivt, men väl öfvertänkt motstånd begagnas. Det är också i grunden endast sje Huppehålle Isedriften, som numera motiverar detta stånds handlingssätt. En annan i hög grad betecknande omständighet inom presteståndot kan jag icke heller underlåta att påpeka. Bland dess representanter råder nemligen en ganska systematiskt utbildad och ojemförligt strängare vidmakthållen disciplin, än inom något af de öfriga riksstånden. Djertves någon ledamot inom det högvördiga ståndet att hylla frisinnade, det vill säga icke bhögkyrkliga, grundsatser, så utestänges han omsorgstullt från alla de utskott der han kan göra skadar, och han skulle icke erhålla plats i något utskott, derest icke ståndet vore så såtaligt representeraät. För en sådan ledamot visas intet undseende, och han tillrättavisas ganska strängt, offentligt eller enskildt. Förösrigt åsidosättes han så mycket som måjligt. Yttrar han sig i ståndet, och i strid med den rådande åsigten, så, i gynnsammaste fall skänkes honom minsta möjliga uppmärksamhet; men hvad han anfört i frisinnad anda glömmes dock icke. Huru hvarje vigtig fråga skall behandlas i presteståndet, öfverenskommes på förhand mellan de inflytelserikaste, och utgången der kan i de allra flesta fall med temlig visshet beräknas på förhand af de styrande. Det är sällsynt att någon votering hänger på en röst, och i presteståndet är det aldrig, såsom t. ex. i borgareståndet, af nöden, att föredragningen al en fråga måste anstå i afbidan på en eller annan för voteringen behöflig ledamots ankomst. Inom sitt stånd eger erkebiskopen ojemförligt större inflytande, än landtmarskalken och talmännen inom de öfriga stånden. Men orsaken dertill är helt enkelt den, att inom det förstnämnda ståndet äro åsigter och intressen mera kompakta och skarpare utpreglade, och positionen mera deciderad. Erke biskopens inflytande grundas derpå, att han noggrant vidhåller de grundsatser som hyllas af pluraliteten, och äfven han underkastar sig villigt den införda disciplinen. Inom det kyrkohistoriska området har ertebiskop Reuterdahl förvärfvat sig stort anseende såsom grundlärd författare. Han lärer ännu med synnerlig kärlek använda sina lediga stunder på fortsättningen af sitt stora arbete, och det säges att han snart skall hatva ullbordadt detsamma. ) Naturligtvis är han strängt högkyrklig och till sina politiska och sociala grundsatser ytterst konservativ. Dessa egenskaper, men icke snillets, hafva beredt sonom den plats han nu innehar. Personer som stå honom ganska nära hafva försäkrat mig, att han är fullt besluten nedlägga sitt embete, då själskrafterna börja slappas, och nans enskilda behof äfvensom hans lefnadsvanor äro så enkla, att han såsom privat man lärer kunna slå sig fram med ganska små inkomster. Såsom talare eger han ingen framstående talang; han förmår icke vara vältalig åfrven om han skulle vilja vara det, han är den förkroppsligade prosan, och han uttrycker sig osta så att det, fastän å hans sida alldeles ofrivilligt, stundom förefaller barockt. Men han eger den stora förtjensten att säga sin mening rent ut äfven då det gäller kiander mot personer, som han enskildt värderar. Sålunda, då han vid sin ungdomsväns, doktor berlins jordlästning yttrade några ord, er), Sedan ofvanstående var skrifvet har i bokhandeln utkommit 2:ne nya band af nämnde arbete: -Svenska kyrkans historia.