Göteborgsposten – 13 augusti 1863, sida 1

utan tvifvel med tiden en präktig prelat. yttrar sig med lätthet och elegans och skulle tvifvelsutan, om han icke blifvit född i ett protestantiskt land, ej allenast förvärfvat sig kardinals-hatten, utan tillochmed ifrågakommit vid ett påfveval. Nu åter torde han få nöja sig med biskopsstolen i Lund, efter Thomander, en lott som dock ingalunda är att försmå. Doktor Rundgren är i mycket den förres motsats. Dyster som priorn i ett kloster, der gisslet och späkningarne strängt användas på de underordnade, eger han i hög grad förmågan att i sina långsamt uttalade repliker inlägga en hånande köld. Endast deraf, men icke af den minsta rörelse i ansigtet eller i rösten kan man sluta till, att i djupet af hans inre sjuder mäktiga men af en stark vilja kufvade passjoner. Afven deri är han olika de aldra flesta, att han, som talar så afmätt och iskallt, deremot i skrift icke förmår undertrycka sin vrede. Derpå är det af honom under riksdagens fortgång utgifna Veckobladet ett öfvertygande bevis. Nämnde tidning, hvars format är ganska litet, utgör det högkyrkliga partiets organ. Den skrifves uteslutande af doktor Rundgren, som deri urladdar sin och de öfriga prelaternas vrede mot regeringen hvars förmenta styrka ligger i svagheten, och enkannerligen mot baron De Geer, hvars åtgörande i representationsfrågan af doktor Rundgren anses rent af såsom en styggelse. Det småländska presterskapets primas, den senast utnämnde bland biskoparne, men den störste till kubikinnehållet är doktor Ilultman, en typ för välbefinnande och sjelfbelätenhet. För sin tidiga befordran till biskop, anses han icke hafva att tacka någon utmärkt lärdom, eller några stora gålvor utan företrädesvis erkebiskopens inflytelserika förord på aldra högsta ort, der doktor Hultmans medtätlare, den snillrike solktalaren domprosten Wieselgren, icke lärer vara vil anskrifven. Vid början af hvarje riksdag infinner sig biskop Butsch grundlagsenligt, men ovilligt i hufvudstaden, erhåller plats i konstitutionsutskottet, der han så att säga är sjelsskrifven, intager sorgbunden sin stol i presteståndet, men deltager nästan aldrig i diskussionerna. Hans redbara karakter och i grunden frisinnade tänkesätt, göra honom otjenlig för allt deltagande uti och befria honom från all vetskap om det högvördiga ståndets machinationer. Hufvudet högre än de öfriga biskoparne kan khan lekamligen se dem alla öfver axeln, och skulle äfven göra det andligen, om han icke till hjertelaget vore så ödmjuk. Hans väsende är allvarligt och hjertligt. En vacker typ af en protestantisk prest i ordets sannaste bemärkelse! Hos honom spåras intet af prelaten. Lika anspråkslös som samvetsgrann, kunde han icke förmås att mottaga erkebiskopsstolen då han vid sista ledigheten erhöll första förslagsrummet. IIan är högt aktad af sitt stifts presterskap, som också anses vara det mest frisinnade i hela riket. Då riksdagen någon tid fortgått, har vederviljan mot hufvudstadslifvet och åtrån att återvända till stiftet och hemmet så nedtyngt den vördnadsvärde biskopens känsliga lynne, att han med vederbörligt bifall, förnöjd lemnar det högvördiga ståndet, hvars prelater för deras del också finna sig rätt belåtna att se den stol stå tom, som intagits af denne Saul bland de förmenta profeterna. Inom det högvördiga ståndet hafva tvenne lekmän blifvit insatta, till skaplynnet högst väsentligt olika, men likvisst lika deri att ett stort svalg ligger emellan dem och de inflytelserikaste medlemmarne af ståndet. Dessa män äro riksarkivarien Nordström och professor Carlson. Den förre är till lynnet lättretAR rs