Göteborgsposten – 12 augusti 1863, sida 1

oe bildar en svag minoritet, måste det vara a högsta vigt att en kostnadsfri Skolundervisnin, möjliggr ståndseirkulationen. Ty dels till godogör staten sig sålunda många högre, fö henne väl bellöfliga intelligenser, som eljes 9 skulle gått förlorade för henne, dels stärka och uppfriskas genom en sådan cirkulation d högre samllällslagren. som generation efte generation försvagas i både andligt och lekam ligt hänseende genom det med nyare tider civilisation förknippade lesnadssättet. Man be höfver blott undersöka våra i ett eller anna hänseende utmärkta mäns slägtregister — bådderas, som ännu sprida, och deras, hvilk: spridt glans öfver vårt land — för att finn: att en ganska betydlig del af dessa utgät från kroppsarbetarnes klasser. Men om det derföre måste erkännas at de svenska statsmakterna, i fråga om under visningsväsendets ordnande i ekonomiskt hän seende, allljemt handlat i den uppväxande ungdomens och föräldrarnes liksom ock me delbart i landets intresse, så mäste det ock 3 andra sidan medgilvas att skollärarnes icke varit synnerligen rådfrågadt. Man söker försäkra elementarläroverken om skickliga lärare genom de höga kunskapsfordringar, som uppställas såsom vilkor vid lektoraters och adjunkturers besättande, men man har ej varit betänkt på att förse dessa vigtiga platser med löneinkomster motsvarande dessa fordringar och det trägna kropp och själ ansträngande undervisningsarbetet. be svenska pedagogernas löner ha alltid varit för knappt tilltagna och äro det än i dag. Det heter att de betydligt förbättrats på senare tider, och nekas kan icke att detta påstående synes grundadt vid sifferjomförelsen mellan den sordna lönestaten och den som sastställdes 1858. Men det bör ej förbises att denna sak liksom de flesta andra har två sidor. Ty för det första egde förut samtliga lärare vid elementarläroverken, enligt 1820 års skolordning, rätt att räkna dubbla presterliga tjensteår liksom den att utom förslag söka regala pastorater, då deremot den sistnämnda rättigheen numera icke existerar och den förstnämnda inskränkts till de enkla tjensteåren. För det andra funnos här och der rektorsoch ektors-löner större än de nuvarande högsta, och äfven funnos spridda adjunktsoch kolegalöner som icke illa motsvarade den tidens etnadskostnader. Den dubbla tjensteårsberäkningen, som gal utsigt till ett godt pastorat i en icke alltför aflägsen framtid, är ersatt genom den redje lönegraden, som för lektorn går till 3.500 rdr rmt och för adjunkten eller kollegan till 2,500 rdr rmt — väl förståendes etter fulla femton års tjenstgöring. Det torde ej kunna bestridas att, om sakens ekonomiska sida ensamt tages i betraktande, vinsten ar den nuvarande löneregleringen ej förekommer särdeles stor, helst lefnadskostnaderna i en stad äro större än på landet. Få torde också de städer vara, der en gift adjunkt eiler en sist lektor kan utan enskild förmögenhet lefva och uppfostra äfven ett mindre antal barn utan ut skuldsätta sig, särdeles som den föregående dryga kursen vid universitetet väl i de lesta fall icke slutas utan någon åsamkad culd. Men hvem beder en skollärare att gifta ig? frågar man. Härpåsvaras: om man hade l att som ett otillbörligt och förtidigt 3 Stämpla skollärarens inträde i det akta andet, då ännu den dubbla tjensteärsberäkingen ställde en inbringande prestgård jemte ionden och seta rättigheter i perspektiv för ionom, så har man det ej mer. Skolläraren tar efter femton års mödosam tjenst ingen utigt till vidare förbättring i inkomster, så framt i got 8