Göteborgsposten – 10 augusti 1863, sida 1

———— f—l——WW — Bland de pedagogiska resormförslag, som lidit ett oförtjent nederlag vid riksdagen och sedan afhandlats vid läraremötet härstädes intager det om kroppsagans afskaffande ett framstående rum. Ådelsmännen och presterna togo i detta liksom i en beslägtad, nästan riksdagligen återkommande humanitetsfråga, den kroppsliga misshandlingens parti och motsatte sig äfven den ringaste modifikation af det nuvarande bedröfliga tillståndet, som lemnar skolungdomen nästan utan allt skydd äfven i den lärares våld, som bevisligen den ena gången efter den andra angripits af verkligt berserkaraseri. Borgaren och bönderna voro törnuftiga och menskliga nog att begära ett reformförslag öfverensstämmande med Nya Elementarskolans straffsystem, men denna önskan strandade naturligtvis mot de begge privilegierade ståndens varma sympatier för stryksystemet. Det är förunderligt att man ännu i vår upplysta tid kan tro på möjligheten att drifva flit och goda seder in i skolungdomen genom rottingsrapp, att höja ynglingarnes moralitet genom ärekränkande och brutaliserande kroppsstraff. Den lärare, som använder sådana, röjer antingen ett vildsint lynne och den barbariska grymhetens medfödda tendenser eller ock medvetandet af sin oförmåga att på den kärleksfulla förmaningens och den lefvande öfvertygelsens väg komma till rätta med de unga. Det första slag, som utdelas af en lärare, är derföre i sjelfva verket en svaghetsförklaring, som endast alltför ofta lägger grunden till en skiljemur mellan honom och många unga hjertan, som icke önskat något högre än att få sluta sig till honom i kärlek och förtroende. Dessutom inverkar detta slag äfven i andra hänseenden ofördelaktigt på de ungas sinnen och förvillande på deras rättsbegrepp. Den som varit föremål för en i sin tanka orättvis lekamlig bestraffning — och när ansåg ej skolynglingen en dylik orättvis? — känner snart en stark frestelse att låta yngre och svagare kamrater erfara hvad han sjelf måst underkasta sig, och det dröjer sannolikt ej länge innan någon bland dessa får göra bekantskap med hans knytnäfves tyngd eller någon annan af hans kämpeegenskaper, i öfverensstämmelse med det gamla, i undervis ningsanstalter alltför ofta tillämpade ordsp ket: hvar och en är herre öfver sin stackare. Och ehuru ingen uppenbar hämnd kan utkräfvas på läraren, så stegras de svårigheter, med hvilka denne har att kämpa i sitt mödosamma kall, genom den förbittring det ovisliga handhafvandet af hans, snart sagdt, obegränsade myndighet måste väcka. Grimaser göras och spratt spelas käckt bakom den fruktansvärde skoldespotens rygg, och denne tycker sig snart omgifven af en flock osynliga fiender, mot hvilka han ej har annat försvarsmedel än det lika opålitliga som obilliga Åatt slå i högen. Snart kan han icke reda sig det ringaste ur det dagliga trasslet i skolrummet utan att anlita vdarmarnes argument, och han befästes allt mer och mer i den falska öfvertygelsen att svenska skolynglingar äro odjur, som endast genom en hård och våldsam behandling kunna hållas någorlunda i styr. Att dylika åsigter ännu hysas af åtskilliga pedagoger i vårt kära fädernesland, är obestridligt, Skolchesen i den stad, som gerna vill passera för den svenska bildningens fokus, i vår första universitetsstad, har lemnat eklatanta bevis på att han hyllar dem, och det är temligen säkert att om skolrummens vi gar kunde sqvallra, skulle man få reda på många skoltukisidrotter, lika förtjenta af allmänhetens uppmärksamhet som rektor Annerstedts. Det är emellertid att hoppas det vid en blifvande riksdag skollärarens extrajudiciella makt skall kringskäras och band läggas