Göteborgsposten – 10 augusti 1863, sida 1

—wW —U—k—)?d— —— Endast då den, som makten hade, stod nog framom sin tid och var nog klarseende för att i denna fråga igenkänna en af nationens litsfrågor, vidtogos åtgärder som voro egnade att göra undervisningsanstalterna närmare motsvarande sitt ändamål att medelbart eller omedelbart sprida ljus omkring sig inom, snart sugdt, alla samhällsregioner, att göra vetenskapens resultater så allmänt kända som möjligt, att utveckla själsförmögenheterna och väcka intelligensen till sjelfverksamhet samt grundlägga den bildning, som kyrkans och statens tjenst kräfva. Följaktligen voro alltifrån den tid, då skolan liksom universitetet var nästan uteslutande ett prestseminarium, tlll de senaste decennierna, de steg, som togos på den pedagogiska reformens väg ganska fåtaliga och oftast blott tuppfjät. Förändringar voro icke populära. Man visste hvad man hade men ej hvad man kunde få, om man började ombilda de gamla formerna. Man visade på de lysande resultater, vår skolbildning lemnat d. v. s. på de stora män, som en gång sutit på de svenska skolbänkarne, och man skakade betänksamt på husvudet åt dem, som började att tala om vår skolbildnings ensidighet, om glosornas förtryck och orimligheten i att åsidosätta de s. k. humaniora för forntidens möglade vishet. En ny tid kom och med den nya ider — eller, räctare sagdt, de ider, som förkättrats, fingo allt fler och fler anhängare, som slutligen öfvervunno kämparne för klassicitetens absolutism. Humaniora marscherade in i gymnasierna med flygande fanor och klingande spel och valde sig goda platser; klassiciteten fick maka åt sig och vara glad öfver att den ej blef körd på dörren. Skall den någonsin bli det? Skall det varma och allmänna intresse för skolans angelägenheter, med hvars komplimenterande vi inledt dessa reflexioner, leda till detta bedröfliga resuitat? Nyligen har en stormlöpning mot latinstudiet blifvit tillbakaslagen af våra ständer med knappnöd. Vi kalla det af utskottet tillstyrkta förslaget om latinstudiets uppflyttande till femte klassen en stormlöpning mot detta studium, dels emedan dess antagande skulle beröfva latinläsningen dess stora betydelse, såsom formellt bildningsmedel, såsom grundval för språkstudiet i allmänhet, dels ock emedan den latinska formläran inhemtas mångdubbelt lättare af barnet än af ynglingen. Det är också derföre mer än sannolikt att antalet af dem, som vid femton år började deklinera mensa?, icke skulle bli synbarligen stort, så framt detta ej utgjorde vilkoret för något blifvande vite genus. Mea hvad skulle bli följden deraf? Utan tvifvel skulle man snart rycka fram med ett nytt, radikalare förslag, liknande det, som gjordes vid läraremötet härstädes af en person, som beklagade sig öfver sin stora språkkunskap. Men blefve i sjelfva verket något vunnet derigenom att latinet och naturligtvis ätven grekiskan förvistes från elementarläroverket och högskolan till en och annan halsstarrig lärds studerrum. Vi tro det icke. Vi tro att vandalismen att bortkasta tvenne sådana formella bildningsmedel som det latinska och grekiska språket och tvenne sådana formella bildningsmedel som den romerska och grekiska litteraturen ej kunde bli ostraffad. Vi tro visserligen att nutiden står framom sorntiden, men ej blott derföre, att dess bildning är af mångsidigare slag än dennas var, utan äfven just emedan den äger bakom sig en torntid med egendomlig kultur, tillräckligt hög i många hänseenden att utbilda, höja och stärka dess egna ider och framför allt att förläna enkelhet, kraft och skönhet åt den form de ikläda sig.