Göteborgsposten – 8 augusti 1863, sida 2

SCIIS NMILALA UH ellrLana UCL Jltre SKChCrt al Uven för att undvika den förföljelse, som eljest skulle väntat honom i Neapel såsom medlem af den kungliga hoshällningen. Denna förklaring jemte kockens nadsfulla erbjudande af sitt guldur och tre piaster som han bar i sin ficka bevekte röfvareanföraren. Han antog förklaringen, men afslog storsinnadt uret och guldet. Han underrättade vidare kocken, det grenadierens mellankomst räddat hans lif, men att man icke ännu skulle återgifva honom friheten, så att bäst vore om han med lif och själ förenade sig med bandet och omvexlande handterade stekpannan och muskötten i Francesco Secondos tjenst. Peppino hade intet annat val, utan började koka för sina nya kamrater med en skicklighet, som snart gjorde honom till en stor favorit. Bandet bestod af toll män, lösa bourbonska soldater och bönder. Atta eller nio af dessa begåfvo sig ut hvarje morgon för att söka rof, lemnande de öfriga att vakta Peppino och den tarfliga koja som tjenade dem till ide. På aftnarne brukade röfrarne återvända, medförande lam, fågel, ost eller annan proviant som de röfvat från de kringliggande gårdarne. Peppino fick då genast börja laga till ragu, spezzabwello och andra läckerheter till de trötta fribytarnes stärkande efter deras mödor. Vin saknades aldrig under måltiderna, ej heller politiska samtal efter desamma. Kocken var försigtig nog att ej uttrycka någon annau ås ån den inom bandet gällande, hvilken naturligtvis var helt och hållet gynnsam för bourbonska saken. Poster utställdes alltid för att hålla vakt hela natten och äfven Peppino måste i sin tur fatta muskött, likväl alltid under bevakning af någon annan röfvare, ehuru han sökte att insöfva deras misstankar om hans trohet genom att förklara sin belåtenhet med deras lefnadssätt. Han hade varit fånge ungefär en vecka, då det efterlängtade tillfället att fly erbjöd sig. Alldenstund röfrarne uttömt förråderna i sitt omedelbara grannskap, hade de begifvit sig ut på ett ovanligt långt ströftåg och återvände sent på natten, uttröttade samt genomdränkta af regn. En stor eld upptändes för att torka deras kläder, och efter måltiden föllo de tillfölje af röken och hettan i rummet samt tröttheten alla i sömn, utom den post som bevakade Leppino. Slutligen började äfven denne att nicka, och kocken hvilken blifvit placerad som vakt utanför satte ned sin muskött så sakta som möjligt. Men till hans fasa vaknade skiltvakten genast upp och frågade hvad han hade för sig. Han gaf någon naturlig förevändning och tillade en försäkring att han aldrig skulle lemna bandet, med hvilken klaring röfvaren syntes belåten, ty han somnade åter in. Peppino som ofta studerat den väg han borde taga ifall han någonsin finge tillfälle till flykt, flydde i denna riktning utför berget på fruktans vingar och hann efter en förskräcklig nattlig språngmarsch i dagningen fram till staden Talerno, två (svens a) mil från berget. Då han ej ens der trodde sig säker begaf han sig till Vietri för att komma med första bantåg till Neapel, med beslut att aldrig mera bege sig söder ut. Han flyttade derefter till ett hotell på ön Ischia, med rätta anseende denna vara säkrare för rö än fasta landet, och dö vättas he dåg TINAGAT DEVISA, — — — förlorat sin culinariska skicklighet under den tvungna vistelsen på Monte Alburno. — E En ormslukare. I Nya Dagl. Alleh. läses följande. i en embetsberättelse från provincialläkaren i Örnsköldsvik till kongl. snndhetskollegium meddelade rapport om ett lika sällspordt som komiskt fall af sjuklig inbillning. Berättelsen är så lydande: En bonde från Trehörnings kapell besökte mig vid början af året under anhållan om hjelp och befrielse ifrån en i magen inkommen besvärlig hyresgäst — en orm. Händelsen berättades hafva tillgått sålunda: då mannen i fråga, stadd på en resa genom Nordmalings socken, öfver natten hvilat i en bondstuga och dervid fått sig sängplats anvisad i en omedelbart på golfvet placerad videkorg, hade han plötsligen uppvaknat ur sömnen under känsla af att någonting liknande en kall lefvande kropp halkade ned genom halsen, som jemte hufvudet låg bakåtlutad öfver korgkanten. Förskräckt och erinrande sig på samma gång, att till qvällsbrasan å spiseln inburits sönderklufna halfruttnade trädstubbar, föll det honom genast i sinnet att en orm legat gömd i håligheterna af denna ved, under nattens tystnad krälat sig fram och, då tillfälle erbjöd sig för honom att erhå ålla en efterlängtad varmare bostad, letat sig en väg genom den sofvandes vidöppna mun och sålunda halkat ned i agen. Den falska sjukliga inbillningen var nu stad. Aterstår att höra huru mannen efter återkomsten hem bar sig åt för att bli qvitt sitt ovälkomna främmande. Att börja med, intages laxermedel af engelskt salt och aloö i enorma doser. Då detta ej hjelper, utan ormen, som genast från början gaf sin närvaro tillkänna genom sugningar under bröstet och oroliga rörelser än hit och än dit i underlifvet, tvärtom retades till ytterligare vrede och missbelåtenhet, drickes på en gång 3 halfstop varm sto-urin. Hade större tillgång funnits, hade mer förbrukats, tillstod den sjuke helt naivt. — Lika fruktlöst. Ormen blott domnade, men visade ingen håg att öfverge sin sjelftagna bostad. Nu dracks skedvatten till en jumfru, blandadt med ett halsstop vatten. Lika ändamälslöst! Så tillreddes och försöktes en sort soppa af surt svagdricka och tobaksolja, tagen af gamla, på år och dag ej rensade pipskaft. Detta medel borde göra underverk, menades det. Men nej. Karlen bleknade af, kallsvettades och kräktes, men ormen höll tillgodo med trakteringen och blef qvar. Han nystade ihop sig som förut till en hård boll, rände och for än hit och än dit, stack och sög. Men jag skall qväsa honom ändå, tänkte den sjuke, och så gaf han befallning till tvenne personer, hvarvid den ene borde vid tröttnande aflösa den andre, att, med sina händer stadigt lagda öfver den å buken tydligt kännbara ormaknölen, trycka besten till döds. I 9 timmar fortsattes oafbrutet detta marterande arbete; med ändå qvicknade ormen vid sedan han likväl förhallit sig stilla och såsom död ett helt dygn. Nu måste, sedan äfven terpentin jumfrutals användts, mera heroiska medel tillgripas; och så skred den sjuke til försöket att fiska upp ormen medelst metning. Till den ändan formades af ståltråd en sorts metkrok, å hvilken som bete var smetad en degartad, efteråt genom torkning hårdnad, sö iktig massa, hvari ingredienserna utgjordes af sme ap, ägghvita och hvetemjöl. Med detta lockbete öfverdragen nedsväljdes nu kroken, i hvars skaftända ett snöre var anbragdt för att i rätter tid kunna uppdraga densamma jemte den förväntade fångsten. Efter en half timmas förlopp och då ppning skall hafva förr ts, halades kroken upp, hvarvid tydligen kändes huru ormen följde med, men — hvilket missödel — just som svaljet skulle passeras, släppte ormen tag och slant ned igen i magen. Nytt försök aflopp med samma resultat, men den malheuren inträffade nu, att kroken fastnade. Efter åtskilliga bemödanden lyckades det emellertid att få honom lös igen och fram i dagen. Man skulle tro att mannen bort taga lärdom häraf och förlorat all lust för vidare metningsförsök. Men icke så. Odjuret skulle fångas till hvad pris som helst. Kroken n