Göteborgsposten – 8 augusti 1863, sida 1

gen. Med samma nöje som man åter lyssnat till dess prestationer, med samma obehag har man ånyo fått skåda de slamrande sparbössorna, hvilka inkassera den frivilliga afgiften. Då allmänheten i våras gjorde en ej obetydlig insamling, för att få musik i parken under sommaraftnarne, hade man hufvudsakligast till syste, att bli qvitt detta odrägliga beskattningssystem, hvilket, på det sätt det utöfvas, blir allt annat, än en frivillig asgift. Man har derföre med rätta harmats öfver att ånyo få göra bekantskap med dessa indrifvare, och man kar räsonerat som så: då allmänheten sörjt för att 10 st. aftonkonserter gifvas i parken, utan att hr Frick för dessa betalar en skilling, men har hela den materiela vinsten af den ökade trafiken, så borde han sjelf bekosta musik de öfriga aftnarne. Vore freqvensen lifligare, vore äfven detta utan tvifvel riktigt; men hvad man åtminstone har rätt att fordra, är att bössorna för mottagande af frivilliga bidrag blifva fasta, ej kringvandrande. En sparbössa kunde anbringas framför musikpaviljongen och en vid ingången till schweizerilokalen. Om genom anslag å desamma allmänheten finge veta att afgiften uteslutande tillfaller musiken, torde man ej behöfva befara, att inkomsten skulle blifva mindre än genom det förargliga kringvandrandet med sparbössorna. Tyst som en andehviskning har hr Novander med en del af sitt sällskap under veckan lemnat oss, efter att hvarken hafva skördat lagrar eller guld. Sällskapet upplöstes här, dervid de flesta sujetterna lemnades å bar backe. För någon tid sedan omnämndes i veckokrönikan den obehagliga torfrök, som under nätterna låg lägrad öfver staden och de goda Hisingsboarne fingo då skulden för dess upphof. Källan var dock närmare, det var nemligen å den utpumpade delen af Gullbergsvassen, hvilken man medelst svedjning höll på att uppodla. Denna bränning har äfven aedermera blifvit fortsatt och då vinden legat åt staden hafws s Hf inaventa i denna tjocka och illaluktande rök, hvilken Tynv: sus. men i nordligare delen af staden, helst der man, för att under natten åstadkomma svalka, haft ett fönster öppet eller florduksfönster. Detta obehag får man dock tåligt fördraga såsom ett nödvändigt ondt, då man ej gerna genom kontrakt med arrendatorn kunnat förbin da honom att kommendera vindarne och ej heller att inskränka sitt odlingsarbete till de dagar, då vinden blåser från staden. Skola vi hafva oss en ny stadsdel, så må vi också litet pinas för det. Detta torde ock ej blifva den sista olägenheten, som den nya stadsdelen till att börja med kommer att förorsaka den gamla, men litet rök istället för de frön till frossor och andra febrar, hvilka förut lågo i Gullbergsvassens träsk, är dock ett godt byte. Under veckan har restaurationen Prins Carl blifvit stängd, sedan den knappast mera än nätt och jemnt hunnit blifva tillfullo omreparerad efter föregående stängning, hvaremot hr Frick öppnat en del af det restaurerade schweizeriet i n:o 1 vid Skeppsbron. Utan jemförelse kommer detta etablissement att i sitt slag blifva stadens bästa, helst lokalen är för Göteborg särdeles ändamålsenlig. De stora rummen, eller rättare hvaltgångarne, med sina oregelbundna former tillåta nemligen flera sällskap att slå sig ned i samma rum och ändock vara rätt oberoende af hvarandra, något som man tyckes sätta särdeles värde på här, der isoleringen kotterivis går så långt, att sällan personer, utan att vara mycket bekanta, kunna slå sig ned vid samma bord. Dessutom har man nu förhoppning om att blifva serverad med goda varor, hvilket man aldrig förut blifvit i denna lokal. Veckan har äfven varit framstående genom de ovanligt många olyckshändelser, som tilldragit sig under densamma, hufvudsakligast bestående uti drunkning. Att dervid tvenne barn fått tillsätta lifvet i stilla vatten uti kanalerna är ett nytt gif akt för mödrarne att med mera vaksamhet efterse sina barn. — Bland mera löjliga händelser är onekligen den, att en vid lifvet ledsen artillerist ej kunde få fullborda sin afsigt, att i kapuniergrafven söka sig en graf, utan med våld räddades af några personer, för att derefter häktas och natten igenom skickas från myndighet till myndighet genomblöt som han var. Det menniskovänliga räddningsbegäret, förestafvadt af katekesens vackra lära angående menniskans rättighet att sjelf bestämma om sin hädangång, kastar dock genast det olyckliga räddade offret i lagens armar, för att straffas för detta brott mot samhällslagarne. Om rättvisans arm vid sådana tillfällen höjde sitt svärd för att med lifvets förlust straffa dem, hvilka vilja begå sjelfmord, så vore derom mindre att säga; men att med fängelse och dylikt låta dem försona sig med