Göteborgsposten – 8 augusti 1863, sida 1

OS 1197 ÅtYUII 114 Ö sän nöja sig med att ligga i vallgrafven och sej belamra stadens vac .kraste plats samt midt i hjertat af staden sprida den otäcka lukten från tusende sura långor. Sedan man under ett par marknader nu funnit, att det ganska vil kan gå an, att ej hafva dessa skutor vid Gustaf Adolfs torg, bör man hoppas, att de ej vidare ditkomma. Det idylliskt ogenerade lit, som de ombord boende familjerna föra, är äfven mindre egnadt att presenteras midt i en sådan stad, som Göteborg, och tvifvelsutan är det sjelf bäst belåtet med mera undangömdhet. Senaste veckan har varit litet rörligare och mera omvexlande än vanligt. Under dess första dag var staden visserligen ovanligt folktom, men när är den annat under en vacker söndag om sommaren, då den ena ångbåten efter den andra bortför hundratals personer åt skilda håll, till Trollhättan, Marstrand, Stenungsön och Särö, hvarjemte lusttågen på jernvägen alltid hafva tillräckligt med passagerare. Musiken vid vaktparaden å Gustaf Adolfs torg hade derföre i söndags trots det vackra vädret att glädja sig endast åt halft hus, d. v. s. halffyldt torg. Hvarföre skulle man också stanna qvar i staden, om man kunde komma ut, då man här ej bjöds på något enda offentligt nöje? Sådant kan Göteborg vara på en söndag! Sedan har det blifvit lifligare. Vi hafva som gäster fått emottoga en prins med svit samt en arabhöfding med sin stam. Redan tidigt om tisdagsmorgonen började folkhopar skocka sig kring alla knutar, för att åskåda de jettelika affischer, hvilka uppklistrats för arabernas blifvande representation om thorsdagen, och längre fram på dagen började araberna sjelfva att som affischer vandra kring gatorna, följda af gapande och, af förtjusning öfver det ovanliga såväl i kläddrägt som utseende, jublande pojkar. Sedermera hafva de äfven då och då i en stor skock gjort promenader kring staden, hvilket något påminnt om det sätt, som konstberidare (exempelvis hrr Gauulery förr brukade, tor att göra tolket intresseradt för de kommande representationerna, nemligen att låta en del af sällskapet, ej till förglömmandes dess pajazzo, i de brokiga ste drägter och med musik, åtminstone en trumpetare i spetsen, rida kring staden. Krönikeskrifvaren vill dermed ej bestämdt hafva sagt, att arabernas vandringar hatt samma syfte, ty de stackars menniskorna behöfva väl också frisk luft, och man kan ej begära att de för sina promenader skola genera sig i europeisk klädedrägt. Alltnog, de hafva redan fått sig två fulla hus, och torde väl få tvenne till. Man kunde väl hysa litet tvifvel om äktheten af det arabiska fullblodet hos en stor del af sällskapet, men det är en sak, som noga räknadt ej rör oss, ty vill en portugis eller fransman gälla för arab, så må man väl unna honom den lilla glädjen. Att vi härstädes sett mycket i samma väg tillochmed bättre och elegantare utföras (bland senare konstnärer erinre man sig t. ex. bröderna Godefroy, Henry Erdroy, Cotrellyska sällskapet och så vidarc.), skulle man väl äfven våga påstå, men de dånande handklappningarne hafva visat, att publiken ej har denna uppfattning. De större grupperingarne, hvarunder ett par af sällskapets medlemmar gifva prof å en sällsynt styrka, liksom en del af sprången, äro dock af framstående och intresseväckande slag. Vidare hafva vi fått hit Småländska husarqvintetten att sprida lif i den tysta Trädgårdsföreningen, samt en violinspelare Åutan lif, som skall visa oss, att Nerudornas, Deläpierrernas, Laubs och Vieuxtemps konst ej är annat än ren mekanik och att man kan få on stock att spela på samma sätt. Vi borde väl vara litet stolta öfver, att denna så egna svenska konstuppfinning, som ej har sin like i verlden, blifvit utförd i Göteborg; men vi Göteborgare äro, hvad man annat än vill påbörda oss, ej stolta alls, äfven sedan vi gjort bekantskap med apparaten, hvilken föröfrigt är ytterst sinnrik. Det otroliga arbete, som blifvit nedlagdt på dess förfi ärdigande, har lyckats lösa en mängd svåra mek aniska uppgifter på ett sätt, som väcker förvåning, och dock har detta arbete och dess slutliga resultat till en ej obetydlig del gått förloradt, derigenom att mekanismen ej fått en finare yttre form. En fransman t. ex. skulle ej hafva försummat, att inhysa en så ovanlig mekanisk apparat i en mask, som naturtroget framställde en menniska och dertill en menniska af högsta skönhet. Det är nu så en gång förhållandet här i verlden, att menniskorna så gerna fästa sig vid det yttre, och kan man sjelf bereda sig framgång genom att tillfredsställa denna lilla svaghet, så ligger ju deruti intet ondt, tvärtom. Men äfven i sitt nuvarande skick förtjenar automaten att ses, äfven höras, ehuru tonerna just ej äro så särdeles anslående. Sättet, på hvilket de frambringas, är här hufvudsaken. Husarqvintetten har, som sagdt är, af hr P.;LU Hf;FfUI anmanranad för pPraÖSYTASfäronin