Göteborgsposten – 6 augusti 1863, sida 1

WWAi. W. — omfattats, hafva utvecklat sig i strängt utdragna konsegvenser, hvilka sträfva att från hvarandra aflägsna de olika folken, på samma gång som dessa känna en mäktigare tidens ström drifra dem intill hvarandra för utbyte al såväl andliga som matericla mtressen. Stadda i denna motsägelse, befinna sig felken i en oredersäglig spänning, märkbar på inre schismer och yttre feberaktiga ryckningar. Under dessa förhållanden har det varit för framåtskridandets, frihetens och forsknin gens vinner en pligt, att utan fruktan för den makt, mot hvilken de uppresa sig, påpeka det oegentliga i nämnda tvedrägt och på en annan väg förbereda det andliga närmande, som till sist skall öppet framträda i reformation. Denna förberedelse har redan skridit ett godt stycke framåt på den otvan anvisade vägen: de ovigtiga dogmernas nedrifvande, för återställande af Jesu ursprungliga läror, dessa läror hvilkas sanningar utgöra vilkoret för menniskoslägtets utveckling i det goda och hvilka mest af allt sönderbrutit de skrankor, som förefunnits mellan de olika folkstammarne, och säkerligen skola verka ännu mera, i det de förena de för dem mottagliga folken till ett brödraskap i sannt kristlig tro och lefverne. Det är en herrlig tanke att i tingens gång vänta något så stort, det är en på samma gång vördnadsbjudande och ljuf tafla, att skåda i händelserna ett dylikt framtidslöfte, att bakom det tillkommandes förlåt ana ett nytt skådespel af denna art. Men det stora deri gör målet likväl icke osattligt, det har snarare redan ingått i den allmänna ötvertygelsen, och deri ligger just löftet om att denna storhet ej skall förbli sväfvande i idealernas tomrum, utan nedtränga till jorden och der föra menskligheten vidare i det goda och sanna. Men detta oaktadt, skall ej denna tanke inträda som en verklighet i samfunden utan förutgångna häftiga strider. Men liksom kriget, det ärliga och det nödvändiga kriget, föres för fredens skull, sålunda skola de strider som väntas mellan andligt ljus och mörker, mellan det nya och gamla, betinga en fred, beglänst at ett klarare ljus än hittills och egande en skönhet, hvilken skall stråla öfver menskligheten och visa denna det rättas väg, tills äfven den beskuggas af menniskornas funder och måste följas af en ny för samma mål. Formerna förändras, men sjelfva sanningen, det gudomliga idealet, äro desamma, och utvecklas alltmera för att nå dem. Länge förberedd i Tyskland, der den härofvan antydda religiösa sträfvan hade en helt teoretisk karakter och framstod genom de olika skolornas tvist med hvarandra, har den sedan inträngt i Schweiz, Holland, England, der den har en mera praktiskt kritisk prägel, i Frankrike och Italien, samt i hvilket senare land den visar sig i den hela folket omfattande nationela önskan, att skilja kyrka och stat från hvarandra samt bortrifva den mot densamma sig uppresande kyrkans verldsliga makt och på det verldsliga påfvedömets ruiner grunda, enligt Cavour: den fria kyrkan i den fria staten. Att ungefär någonting motsvarande äfven här i vårt land försiggår, är för väl kändt at alla att kräfva något vidare omordande. Presteståndets verldsliga makt är ett oting, som äfven utgör föremäl för hela nationens stora ovilja. At en förblindad envishet fasthåller det sig krampaktigt vid makten, utan att vilja, eller i sin blindhet kunna inse, att det derigenom sjelft arbetar den större andliga revolutionen i händer, hvilken å sin sida äfven redan ser sina anhängares krets vidgas mera med hvarje dag och tillvinna sig proselyter i skötet af klasser, der presthierarkien räknat sina starkaste stöd. ALA...— —W——