Göteborgsposten – 4 augusti 1863, sida 1

Det är värre än ett brott, det är en dumhet, sade Talleyrand vid ett visst tillsillo. Det är värre än skändligt, det är löjligt, sade Napoleon III, när han genomläst den ryska, honom tillsända svarsnoten. Det är värre än illa, pustade den stackars lille lord Russell, när han efter baron Brunnows aflägsnande gjort sig förtrolig med den note, hvarmed det petersburgska kabinettet dristat afspisa England. Och hvad sade man väl i Wien, der man blef uppmanad till affall från förbindelse med vestmakterna på ett sätt, som visade föga aktning för den österrikiska regeringens politiska moral — ja, ett bestämdt förlitande på att den skulle vara benägen att börja igen den gamla dansen efter den ryska pipan. Man fann sig generad — ja, choquerad af det officielt gjorda förslaget att öfvergifva den färska allians, som så höjt Österrikes aktier i den allmänna meningen, och man skyndade att i London och Paris försäkra det den oförskämda propositionen tillbakavisats med dygdigt förakt. En svensk adjutant har varit hos kejsar Napoleon i Vichy och lemnat ett egenhändigt bref från Carl XV till den käre kejserlige onkeln samt återvändt med ett dito dito till den kunglige nevön. Tänk om vi fått kasta en blick i de begge skrifvelserna! Månne vi skulle der läst något om Slesvig eller om Polen eller kanske om begge länderna? Enligt all sannolikhet voro begge de för ögonblicket hetats brännande af de europeiska frågorna afhandlade i den förtroliga korrespondensen mellan de höga fränderna, och man torde ej göra sig skyldig till någon synnerligen djerf hypotes, om man antager att den intima diskussionen vid det sista konungamö tet i Skåne stod i mycket nära förhållande till denna korrespondens. Manderström var i Stockholm och Hall i Köpenhamn, medan konungarna gästade hos hvarandra, anmärker en tysk tidning, liksom för att trösta sig och sina läsare öfver sammankomsten genom att påpeka frånvaron af de ministrar som skulle kunnat förläna den en mera iögonenfallande politisk karakter. Men det är ju möjligt att de begge monarkerna kunna tala politik på egen hand för att sedan inhemta sina rådgitvares mening. Konstitutionalismen bjuder icke att ministrarna skola vid alla dylika tillfällen stå bakom sina herrars stolar och rycka dem i rockskörtet eller hviska dem i örat. Emellertid talade kung Carl under sin skånska sejour icke endast politik; han presiderade helt fredligt vid landtbruksmötet, efter att blott några veckor förut ha förtjust de på Bonarpshed förlagda trupperna genom sina militära kunoch egenskaper. Nu fingo lyck lige landtbrukare af alla stånd — herremän och bönder om hvarandra — mottaga belöningar för sina ståtliga hästar och kolossala oxar och kor, får och svin m. m. m. m. af majestätets egen hand och trycka denna hand på köpet. Icke under om de hedersgubbar, som så utmärkts, återvände hem med ogement höga tankar både om sig sjelfva och sina husdjur! Från Mexico komma nu notiser, som gifva vid handen att den oerhörda, allt öfverväldigande entusiasmen vid de franska truppernas intåg i hufvudstaden — denna entusiasm, om hvilken volymer skulle kunna skrifvas utan att ämnet bletve uttömdt, reducerar sig till icke mer och icke mindre än en tendenshumbug. General Forey har velat göra ett fördelaktigt intryck i Frankrike, der man ännu frågar, liksom man frågade vid det mexicanska krigets början, hvad tjenar detta krig till: Derföre dessa extravaganta entusiasmbulletiner, hvilka han menade ej skulle underkastas någon besvärlig kontroll. Nu skrattar man emellertid i sjelfva Frankrike åt hela