Göteborgsposten – 4 augusti 1863, sida 1

— Man fruktar att han gjorde det, Eleanor. Det bleka ansigtet blef litet hvitare, och den darrand gestalten blef stel. — Man fruktar att han gjorde det, upprepade Eleano Vane. Det är då icke säkert. — Icke fullkomligt säkert. — Urarföre låter ni icke mig få veta allt. Tror n att ni gör mig mindre olycklig genom att gifva upplys ningen droppvis? Säg mig det värsta. Hvad kan var: värre än min fars död, hans olyckliga död — än att har dödats af sin egen hand, sin stackars förtviflade hand Säg mig sanningen. Om ni icke vill att jag skall bli ga len, så säg mig sanningen genast. — Det skall jag göra, sade signoran mildt. Jag vil säga dig allt. Jag vill att du skall känna sanningen, hu sorglig den än är. Detta är ditt lifs stora sorg, och der har träffat dig mycket tidigt. Jag hoppas du vill försökt att bära den som en kristen. Eleanor Vane skakade på hufvudet med en otålig åtbörd. — Tala icke till mig om min sorg, ropade hon, hvad bekymrar det er, om jag lider? Min far, min stackars far, hvad måste han icke utstått innan han utförde denna förfärliga handling? Tala icke om mig; tala om honom och säg mig det värsta. — Jag skall göra det min dyra Eleanor, men sätt dig, sätt dig och sök att lugna dig. — Nej, jag vill stå här, tills ni sagt mig hvad som händt. Jag vill icke lemna detta ställe förrän jag vet allt.