Göteborgsposten – 1 augusti 1863, sida 1

ande att kritisera och lägga sig ombord med vad man platt icke begripit — då har man sanning lik en annan Titus förlorat sin dag. Visserligen finnas de, som äro elaka nog tt ej vilja låta sig smittas af den allmänna örtjusningsfebern och som äro till den grad ortsynta, att de ej förmå inse alla de fördear, som i en ej allt för aflägsen framtid skola comma staden till godo. Räkna först och ag sein, -det kostar mer än det smakar, brumma dessa tjurhufvuden och se arga ut, blott man nämner jernvägen. Men ej nog härmed. Finge man blott taga sådana der uttryck som exponenter af ett mer eller mindre dåligt lynne, så finge vi Jernvägsmenniskor väl gilva oss tillfreds; men nej! Nej, med fingret vid näsan och med en mycket förnumstig mine resonera de så här: Antingen måste traktkostnaderna från Göteborg på den dubbelt så länga jernvägen blifva vida dyrare än de förut varit, eller priserna till den grad nedsättas, att inkomsterna ej betäcka räntan på stadens skuld, och då kommer det nog surt efter på våra debetsedlar — hva sa :, tilllägga de med ett viss triumferande hånlöje, ifall den sålunda harangerade med en enda mine skulle förråda att han anser sig slagen af det skenbart bindande i deras logik. Vi, som ej vilja låta hänföra oss under denna kategori, taga naturligtvis härvid en mäkta öfverlägsen mine på oss och nämna något om, huru saken ej får tagas så der krasst, utan att jernvägarne ha en högre mission än så att fylla, men detta endast med den verkan, att man till en början stirrar på oss som talade vi tungusiska och sedan sans fagon vänder oss ryggen under det man mellan täntal ga ty tr: ta at så U 08 pr sk m la di d sr li vi hi fr å 5! ri IE F — 2 I derna mumlar något om Åunga tuppkycklingar som vilja förstå allt eller om Åägget, som vill lära hönan att värpa. — Har ni, min herre, någonsin hört på maken till oefterrättliga menniskor! Visst kunna vi komma öfverens att icke alls bry oss om hvad de der odrägliga pessimisterna ha att säga. Ja, vi kunna det så mycket mer som Boråstidningen nyss gifvit oss den förhoppningen, att jernvägarne i värt land icke blott skola bära sig, utan äfven — hvad tycker ni väl — bli en inkomstkälla för staten! Allt detta kan vara godt och väl, men nog är det bra obeskedligt af de der menniskorna, att så der vilja nedstämma oss andra ssom äro rin high spirits, och det till på köpet så der straxt före festen. Det är tids nog att räkna — förlusterna, hade jag så när ssagt, sedan. . I Tala om krokvägar!! b Det finns inga krokvägar i fråga om jernsvägar, påstår jag; och dessutom äro oftast genvägar senvägar, det vet niju? Ja, tillt lämpadt på jernvägslinien häremellan och Göteborg, så påstår jag, att gubben Euclides ilmåste tagit sig en respektabel florshufva, då han påstod, att två sidor i en triangel äro större än den tredje. Falskt, falskt, falskt! De äro mindre, säger jag. Tala om kostnader! Bah! kostnader? — kostnader? sVi ej med siffror bråka, 4 bara vi få — åka r Ni förstår mig väl, sjunger Stråle i sin roliga revisions-visa, och så gör korrespondenten äfven, och det af hjertans grund. Men vi komma alldeles från ämnet. Det var ju om festen vi skulle tala; det är denna som skall utgöra sjelfva picce de resistance al den anrättning, med hvilken eder korresponasdent i dag tager sig friheten uppvakta Göte3borgs-Postens läsare, och framförallt dess läåsarinnor. ty om dessa senare någon gång n skulle tröttna vid att läsa om unionsakten, revisionsfrågan och Holsteins utsöndring — soch hvem i all verlden må förtycka dem g det? — så besitta de dock en berömvärd vettgirighet, då det gäller ämnen af denna art. Till saken således. Klockan är nio. En leende Julisol kastar en den vackraste belysning öfver våra kullar och berg. Man säger, att Carl Johan vid alla högtidliga tillfällen, ja, om han blott skulle företaga en resa, nästan alltid gynnades af det vackraste väder. Måhända komnå mer sonsonen att följas af samma lycka. Utanför mitt fönster är allt lif och rörelse. Festkomiteens ledamöter springa med ängslig brådska fram och tillbaka, under det man då och då ser en grupp af patris conscripti, sta wsdens herrar fullmäktige, som i stolt medve edtande af att vara de förste här, med gravite ng tiska steg vandra gatan framåt. Jungfru et, trippa beställsamt fram och tillbaka och vakt lel mästare gno som stode det för brinnand len lifvet, för att ej tala om stadens pojkar, hvilk po-här som annorstädes hafva den förunderlig ychförmågan att vara öfverallt, synnerligen de hade äro till något hinder. Order och kontrlor. I order gifvas från alla håll, man missförstå