Göteborgsposten – 31 juli 1863, sida 1

oxckutionens upphörande, och denna tryckning skulle äfvenledes den sinansiela uttömningen och den moraliska nedslagenhet, som är en oundviklig följd at att nödgas lida orätt och våld, efter hand bli så stark, att ett litet vekt folk svårligen skulle kunna motstå den. Vi skulle således, liksom år 1852, drifvas mot en öfverenskommelse, hvilken skulle bli så mycket sämre än den dåvarande, som ställningen nu skulle bli sämre. Denna öfveronskommelse kunde gå uti en af tvenne riktningar: absolutismen eller Schleswigholsteinismen. Den senare skulle vara Tyskland behagligast, men för det danska folket mest motbjudande; med den förra skulle deremot Tyskland nöja sig, och vårt folk har ännu icke tillräcklig politisk erfarenhet, att ej många skulle låta inbilla sig, det frihet i de inre förhållandena är förenlig med en absolut regering i de gemensamma angelägenheterna. Men en absolut regering i den återupprättade danska helstaten skulle oundvikligen dragas till söder och efter hand bli tysk, om icke i språk åtminstone i system och riktning, och skulle lika så oundvikligt komma i en strid med konungarikets frihet, som antingen måste sluta med dennas undertryckande genom bistånd söderifrån, eller med en segerrik revolution, som åter sprängde helstaten, men sprängde den icke vid Eidern utan vid Kongeån. Det som återstod skulle då ej kunna häfda sig som sjelfständigt rike i förening med sina brödrafolk. Eröfringen skulle, såsom grefve Manderström riktigt anmärkt, icke stanna vid Kongeån, utan först vid Stora Bält och Skagen, och Sjelland och småöarne skulle en gång ensamma återstå, antingen som en provins till Sverige, hvilken det skulle vara svårt att värna mot Södern, eller som ett annat Krakau, ett sorgligt minnesmärke af en förgången stat, en elak spådom för det öfriga Nordens tramtid. Vi fästa allvarligt en hvar af våra läsares uppmärksamhet på detta uttalande af det skandinaviska partiets organ i Danmark. Det innehåller ojäfviga sanningar, hvilka synas oss klarligen ådagalägga, hvilka intressen vi ha att bevaka vid kidern. Någon divergens har visat sig inom den svenska pressen med afseende på de närmare förhållanden, under hvilka Sverige skulle genom en allians med Danmark bevaka dessa intressen. Aftonbladet uppträdde först i ett par artiklar med den största skärpa mot nuvarande danska ministeren och tycktes, besynnerligt nog, vilja göra hvarje politiskt närmande mellan Sverige och Danmark beroende af samma ministers störtande, såsom ej egande nödigt förtroende. Men i en senare artikel mildrade dock A. BI. sin förut uttalade sats, framhöll ett program, nemligen upprättandet af ett skandinaviskt unionsparlament för behandling af vissa gemensamma angelägenheter, såsom det mål hvilket danska ministeren skulle visa sig estersträfva, i hvilket fall Sveriges allians skulle kunna vara att påräkna. A. Bl tillochmed förklarade den nuvarande ministeren vara den lämpligaste att genomföra ett sådant program. Aftonbladet medgifver dock, att, om ett krig skulle utbryta mellan Danmark och Tyskland, vore det helt naturligt, att äfven Sverige skulle deri deltaga. Med detta medgifvande i öfvertygelsen, halva vi svårt att förklara oss, hvarföre A. Bl. uppställer som vilkor för en allians ett mål, hvilket det dock genast sjelf medgifver att stora hinder lägga sig i vägen för. Göteborgs IlIandelsoch Sjöfarts-Tidning afrådde från hvarje ingående af allians, alldenstund stämningen inom Danmark enligt bladets mening ännu icke vore för en sådan.