Göteborgsposten – 31 juli 1863, sida 1

— Jag tror jag giort det bästa j jag kunnat göra, mumlade han, när han återkommit till hotellet vid torget. Jag kan icke göra mera förrän i morgon. VIII. Barmhertiga Samaritaner. Georg Vane återkom icke. Eleanor höll det löfte hon gifvit sin trogne vän och försökte sofva. Hon kastade sig på den lilla sängen bredvid den af gardiner dolda alkoven utan att ha klädt af sig. Hon tänkte att hon sålunda skulle kunna vara färdig att när hennes far kom, springa emot honom att välkomna och passa upp honom. Hon var alldeles uttröttad och hon sof, men sömnen var plågsam och hon led af maran och rysliga drömmar, uti hvilka hon såg sin fader underkastad alla slags faror, ett rof för alla möjliga olyckor och vexlingar. En gång såg hon honom stå på en ryslig klippa, hotad af en snabbt stigande flod, under det hon var i en båt, sem det tycktes, blott några steg ifrån honom, kämpande mot de svarta vågorna och sträfvande af alla sina krafter att upphinna och rädda honom, men utan att någonsin lyckas i sina försök. I en annan dröm vandrade han på den osäkra randen af ett bråddjup — i denna dröm tycktes han vara en hvithårig, svag, vacklande gubbe. Äfven då var hon nära honom, men oförmögen att varna honom för faran, ehuru ett enda ord skulle varit tillräckligt. Hennes qval, då hon försökte upphäfva det rop, som skulle frälst hennes tillbedde fader från döden, väckte henne ur slumren.