Göteborgsposten – 25 juli 1863, sida 1

antalet af herrar, som stå rundtomkringl och se på! Adjö, adjö! Kanonerna dun-1 dra och musiken spelar; ty med sådana ! högtidligheter tar man i Marstrand afsked. af sina vänner; än en hviftning, och ångbåI! ten försvinner bakom södra borgen — och drömmen är slut. G Och här sitter jag nu på Hotel Garni i!? Göteborg, midt upp i prosan, med idel koll båtar, schåare och bomullsbalar sor ögonen, i och bokhållare sedan! mycket hyggliga, det förstås — de hyggligaste man nånsin vill se, men dock prosaiska, antingen de nu äro en1 kla eller dubbla, ty detta förändrar icke !! saken det allra ringaste: prosa blir prosa, enkel eller dubbel. js Men hvad betyder väl den platta verk-J ligheten: den försvinner, när minnets ljusge-I stalter börja hägra. Och här sitter jag ju) också, så fylld af mer eller mindre etheriska sm f l s t t I 1 1 1 t 1 t t Marstrands-minnen, att det icke alls skulle förundra mig, om jag nästa ögonblick förvandlades till en ballong och flöge bort igen till! mina fröjders förlofvade land. Farväl sommardagar med utfarter till både lands och vatten; farväl sommardrägter, fladdrande kring liljestänglar; sarväl silfvorklingande skrattsalfvor bland Backuddens grönska; farväl eftermiddagar på Alphyddans veranda; och fru Palin! — farväl du Alphyddans ros och sol; och solros och huldaste genius! — en hydda eger du, och mitt hjerta låg redan från första dagen, för evigt fånget i dina delikata hummerklor! Farväl Sophie, vi se hvarandra aldrig åter! Fy, hvad detta farväl klingade elegiskt. Sitter jag här längre, så smälter mitt hjerta ned som vax, och jag kommer bestämdt att! begå någon omanlig svaghet såsom t. ex. skrifva vers eller — hvilket infall! — stryka ut hvart endaste ord, jag i begynnelsen råkade säga om flickornas afsked. Hvilken af dessa båda handlingar, som ur moralisk synpunkt vore mest fördömlig och beklagansvärd, skall jag för ögonblicket icke våga afgöra; men, så mycket vet jag, alt af den senare svagheten blir dock tillsvidare ingenting. Nej, du nordens ungmö! för din kärlek offrar jag lif och blod; den kan icke med alla jordens skatter uppvägas, ty: Willst du dir ein Mädchen kaufen So geh und gib dich selbst dafär. S men för er vänskap, flickor, ger jag icke ett öre; vare detta mitt sista ord i denna fråga. Du kan nu emellertid sjelf ana de möjliga följderna af att på en gång alltför häftigt spänna hjertats strängar. Alltså ännu ett litet återseende; och vill du vara med så kom! Stig in i gondolen, kasta loss ankaret, och låt ballongen stiga, låt honom sväfvande föras! bort at luftströmmen, till dess han sakta sänker sig ned i Marstrands hamn, en stilla Juniqväll, just i den der båten du ser, med klyfvare, fock-, bomoch toppsegel och den långa fladdrande vimpeln vid slutet af den smäckra spiran; kom, och du skall få vara med om en afton i Marstrand. I båten presiderar, bland tre eller fyra blondiner eller brunetter — hvilketdera ser man ej så noga efter — en äldre fru, hvars sblotta anblick lägger sig som bomull kring hjertat; på ena sidan sitter löjtnanten, på den andra studenten, och i fören den tjocka brukspatronen, solid alltifrån den massiva urkedjan som ringlar sig öfver hans mellanpartier som en jätteorm öfver en potatiskällare, och ända upp till dubbelhakan, och der soliditeten sluUtar, der vidtar godmodigheten. Sätt dig nu Ji ro, till att börja med, och känn efter hur sen riktigt nordisk sommarafton smakar. Luften är så frisk, så genomskinlig och elastisk, att du tycker dig inandas någon öfverjordisk nektar, ty med denna simpla komposition af syre etc. som kemisterna vanligen kalla luft, eger Marstrands-nektarn icke den ringaste frändskap. I denna atmosfer fira lungorna ett hittills nästan okändt högtidslif, blodet svallar med vällustig lätthet genom sådrorna, och — hvart du vänder dig, idel fröjd för ögon, öron och hjerta. På ena sidan ligger Arvidsvik, på den andra reser sig Carlsten, aftecknande sina mörka massor mot den djupblåa horizonten; nedanföre, vid foten af berget och borgen, höjer sig det hvita kyrktornet fromt bland grönskande trädgårdar och vänliga hus; och öfverst på spetsen af det stora hela glimmar ändtligen fyren, med en glans så trollsk, att man vid första ögonka-Istet frestas att undra, huruvida det icke är I någon liten alltför hygglig aftonstjerna, som -I trött af den evinnerliga dansen, för ett ögonblick slagit sig till ro deruppe på toppen. ÅMen midt emellan båda stränderna ligger musssiken, omgifven af hela båtflottan, fyrtio till -ssomtio segel stark, med utspända fast halfn Islappade dukar, och med tillhjelp af ett och n annat årtag, en eller annan förlupen vindflägt, . som glömt sig qvar sedan alla öfriga för längesedan gått och lagt sig. rör sig fram och 1 t 1 i s Kn — — — —