Göteborgsposten – 25 juli 1863, sida 1

nar månan stor och full och majestätisk minst dubbel så stor och dubbelt så klar som, hvarje annan måne i hela vida verlden, medan ess-kornettens smältande toner ackompagnerad af de öfriga instrumenterna och omvexlande med de svagare tonerna från sångqvartetten i en af båtarne, dallra öfver den spegelblanka, månskensglittrande vattenytan. Hör blott! Stilla skuggor breda sig i qvällen; och skåda sen i djupet; vore du ej här, ville du vara der; men härifrån kan ju ingen dödlig slita sig. Kasta blott en blick på brukspatronen! Med en mine af det älskvärdaste bryderi, som lägrar sig öfver det godmodiga anletet som en tunn ostskifva öfver en tjock smörgås, blottar han en hittills undangömd punschbutelj. Fy, hr brukspatron! Damerna låtsa sig vara blinda, och herrarne naturligtvis också. Men brukspatronen tillhör en gammal diplomatslägt, och innan man vet ordet af, har han, Gud vete genom hvilka konstgrepp, i grunden botat herrarne för starren, och t. o. m. fått de unga damerna, för hvilka blotta lukten var insam, att smutta på glasen. Och gif sedan akt på denna konversation. Tror du att man är qvick? Å ja, i en viss mening skulle det kunna sägas; men tror du att man berättar långa historier, för att hålla målron vid makt, så misstar du dig grufveligen. Ingen ordförande, inga långa föredrag, utan blott ett jemt och ihållande duggregn af små repliker, en väl underhållen, korsad tiraljöreld, med eller utan skarpladdning. Huru fattig och själlös skulle icke denna underhållning synas för en af dessa olyckliga pedanter, som hemtat all sin vishet ur kammarluntan, som, från begynnelsen vingklippta och stubbsvansade aldrig gjort annat än smugit sig längs salongsväggarne till dess de stannat i en eller annan skamvrå och derifrån betraktat det hvimlande lifvet; för en af dessa herrar, som tro, att man för att synas bildad och intressant, borde mellan valsslagen underhålla sin dam med djupsinniga undersökningar om qvinnans ställning i samhället eller med en esthetisk afhandling om Wallensteins plats bland Schillers dramer; för en af dessa missfoster, som söka och finna idealet af qvinnokonversation bland bedagade guvernanter eller halfgamla fröknar, hvilkas själ för länge sedan blifvit både randad och fårad, både kors och tvärs, af de felslagna förhoppningarnes blåsyra. Tag fast i ett par af dessa småord, stick igenom dem med den kalla analysens knappnålar, och du finner endast några små kadaver, knappt värda att förvaras ens i den simplaste insektsläda. Men försök blott icke att gripa dem, än mindre att pina dem med knappnålar; utan betrakta dem sådana de, sprittande af lif, flyga ut mellan tvenne halsöppnade perlrader, fladdrande bland purpursvallet på sjuttonäriga kinder, bland rosenläppar och småleenden; undersök dem vid ljuset af tvenne mörkskimrande flickögon, och du skall igenkänna dem för hvad de verkligen äro: guldskiftande små fjärilar, Psyches älsklingsbarn, födda i paradiset, men derföre också endast lefvande bland erotikens blomsterdoft. O, du pedant, som stinker af esthetiskt knaster, du förstår ej den poesi, som kan ligga i den så ofta förhånade balfrasen: O, hvad här är varmt! ty du begriper icke musik, än mindre vet du, att icke blott innehållet utan också doften, här liksom i Wagners operor, ligger fördoldt i ackompagnemanget. Men nu lutar sig vår väldiga matrona framåt med menande blickar. Hvad vill hon? Vill hon konversera, eller är det en supcbjudning? Det senare träffadt: ur hennes halföppna läppar fladdrar ingen erotikens fjäril mer, gudskelof; här är endast soliditet; och ser du något flyga eller flaxa, så var viss om att det är endast stekta sparfvar, som komma dina läppar till godo. Bort med himlen, hit med jorden; hon förtjenar ock vår tacksamhet. Och huru älskvärda äro icke också dessa medelålders fruar. Huru lätt och lugnt flyter icke konversatienen i deras närhet, under det man gitter och betraktar dessa drag af en försvunnen eller i en annan form uppgångna skön het; under det man betänker dessa oförgätliga förtjenster som maka och mor, dessa genomgångna strider under ett halft sekel eller mer, och af hvilka dock ej ett spår kan upptäcskas; under det man blickar in i dessa ögon, som Inu så lugnt skåda ut öfver himmel och jord, sunder det.... Men, olyckan är oftare närI mare, än man tror. Bäst du reflekterar och bäst du konverserar, så ett, tu, tre reser sig I mellan detta sköna förflutna konturerna af ett om möjligt ännu skönare tillkommande, under II form af ett stort fat rykande kalfkottletter. Förtviflade men fåfänga försök att paralysera detta gemena streck af Marstrandsluften. Du känner med dig, huruledes all den ideala eld, -idu med en drunknandes ansträngningar söker sinlägga i din blick, när du nästa gång vän