Göteborgsposten – 25 juli 1863, sida 1

Marstrands-skizuer. (Bref till Göteborgs-Posten.) Göteborg d. 18 Juli 1863. Första terminen är slut. ngbåtarne hafva under de senaste dagarne afgått fullastade tre gånger om dagen. Vännerna skiljas; dystra moln hafva hvilat öfver det eljest så glada Marstrand; det har t. o. m. för första gången under hela terminen blixtrat och åskat, men mellan blixtrarne och himlagråten har man knappast sett eller hört annat än kyssar och tårar och hviftningar och försäkringar om evig vänskap, vänskap in i döden, vänskap så länge den allra minsta flik af minne existerar af dessa oförgätliga stunder, som man tillbringat tillsammans. Betrakta blott den der flickgruppen derborta; hvilket smältande skådespel! Emilia begråter Hilda, och Hilda begråter Hulda, och Amalia begråter allihop, ty hon, stackare, skall nu till Småland igen; och Agnes sen! — nej, hennes sorg är tårlös: den ligger långt djupare än alla de andras, ty den började redan bittida i morse, då hon först och främst omöjligen kunde få den förargliga gråa plymen att ligga riktigt snällt, när hon skulle gå i bönen. och för det andra af mamma oåterkalleligen törbjöds att taga på sig den ljusröda klädningen, för att sedan, som mamma uttryckte sig, gå ned till den otäcka ångbåten och svärta ned sig. Och här står hon nu, en bild af smärtan, och hör med sina egna små förtjusande öron — och hvad hon icke hör, det supplerar hon, inom parenteser, ur sitt eget djupt beklämda hjerta — huru Amalia säger till Emilia, med en blick som aldrig vill taga slut: och om vi aldrig skulle träffas mer i denna verlden, ty aldrig kommer väl jag till Stockholm och aldrig du till Småland, så kan jag ju icke glömma dig, ty jag har ju dig här i mitt eget Marstrands-album, och i samma drägt, (den var också ljusröd!) (djup suck från Agnes!), med buketten i skärpet och fyra rader band nedikring, som du hade på dig den första soireen, — minns du den? — då våra blickar för första gången möttes, och våra hjertan för första gången klappade hvarandra tillmötes med denna oemotståndliga sympati (som en och annan elak menniska — men tro dem bara icke! — påstod sig härledde deraf, att ni visste med er, att ni båda voro, om icke de vackraste så åtminstone nästintill) — med denna hjertats mystiska harmoni, som vore rent af obegriplig, för att icke säga platt omöjlig, om den icke redan hade begynnt i himmelen, fast den icke kommit till utbrott förr än i Marstrand. Men nu ringer det. Dufvoflocken skingras. Än en kyss! Det är för märkvärdigt att när två flickor kyssas, så står alltid kyssens innerlighet i ett alldeles direkt förhållande till