Göteborgsposten – 24 juli 1863, sida 1

VII. Ovisshet. Eleanor Vane och dekorationsmålaren stodo på bryggan och sågo på hvarandra några minuter efter Richards utrop af blandad fasa och bestörtning. Hade icke Eleanors själ varit helt,och hållet upptagen af hennes förfärliga oro för sin far, skulle hon ha undrat på sin väns besynnerliga helsning. Men nu observerado hon icke hans sinnesstämning. Sommarnattens skuggor började tjockna öfver staden och den lugna floden; Notre Dames torn framskymtade dunkelt i halfmörkret. — Ack, Richard! ropade Eleanor, jag har varit så olycklig. Pappa kom icke hem i natt, och han har icke heller kommit under dagens lopp. Jag har väntat på honom timma efter timma till långt fram på eftermiddagen; jag kunde icke stanna inne längre, och derföre har jag gått ut för att söka efter honom. Jag har varit på boulevarden, der jag skildes från honom i går qväll, och jag har gått igenom gatorna deromkring, som hvimla så menniskor, och sedan genom andra gator, tills jag kom hit till floden; och jag är så trött. Ack, Dick, Dick, hvad det är illa gjordt mot mig att pappa icke kommer hem. Hvad min älskade pappa är grym mot mig, som gör mig detta bekymmer. Hon knäppte händerna konvulsiviskt kring sin följeslagares arm, böjde hufvudet och brast ut i tårar. Dessa tårar voro de första, som hon utgjutit i sin bedröfvelse,